Linnea är 16 år och bor i ett samhälle i västra Sverige, går gymnasiet, är hemligt kär i A och känner att hennes bästa vän håller på att flyta i från henne. Historien är i sig lika banalt dramatiskt som de flesta tonårslivsskildringar; munsår, kärlek, kompisar, musik och ångest blandas hejvilt och frenetiskt om vart annat.

Föreställningen vilar på boken med samma namn, och i scenisk form är det en komprimerad version av bokens handling som framförs medelst recitation och fritt berättande. Allt ackompanjerat av musikala inslag som ibland gör varken från eller till. Det faktum att pjäsen utgår från boken, även om pjäsen kom först – då under titeln ”Svart Tulpan” – är den springande punkten. Verken verkar onekligen beroende av varandra, boken för fördjupningen och pjäsen för gestaltningen.

Föreställningen som sådan håller sig till monologgenrens klassiska upplägg. Linnea läser ur sin dagbok, pratar lite mellan teckningarna och den enda utveckling som märks är den som sker inom dagboken. Det anmärkningsvärda är den till synes platta dramaturgin, ett i sig tilltalande grepp men som hade behövts utvecklats mer för att fungera till fullo.

Rollen på scen är tillsynes oförändrad, nästan apatisk i David Wibergs trovärdiga och angelägna gestaltning av Linnea. Det queera läckaget i att en medelålders man står framför oss i en allt för stor munktröja, randiga strumpbyxor, converse och en brun peruk med tofs är något som publiken snabbt köper utan att ens verka vilja genomskåda eller invända emot. Det hela renderar dock i ett antiklimax när David Wiberg i slutreplikerna övergår från Linneas falsett till sin egen mörka stämma och slutligen lyfter av sig peruken, utan att detta stildrag förklaras eller utgör någon egentlig funktion förutom att skala av lagren av fiktion tills att inget återstår och applådtacken börjar.