Medverkande: Tove Olsson och Olle Axén Manus: Tove Olsson och Oskar Thunberg
Regi: Oskar Thunberg Produktion: LUMOR Karil, Sagateatern i Linköping
En familjehistoria med mord. Det låter dramatiskt och i tidens anda med svenska deckarsuccéer. Men den här teaterföreställningen är något helt annat. Lite lågmält sorgmodigt berättar och gestaltar skådespelerskan Tove Olsson korta scener ur sin egen familjs historia. Om sig själv, om sin mor, mormor, sin älskade morfar och sin morbror Thomas, han som blev mördad vid 29 års ålder. Ett ouppklarat fall, ett cold case.
I form av ett slags collage får vi ta del av minnesbilderna. Huvudpersonen går ut och in i olika roller med enkel rekvisita. Hon härmar röster och dialekter. Här finns värme och kärlek, men också tystnad och stränghet. Tove Olsson använder sig också av dockor som föreställer sina närmaste och sig själv. På scen finns också hennes tekniker Olle, som ibland interagerar, men mest sköter tekniken via en Ipad.
Jag drar mig till minnes en boktitel från 1970-talet med ungefärlig titel som ”Den som skyr det personliga förstår inte det allmängiltiga”. I den egna berättelsen som offentliggörs finns också något generellt som många kan ta till sig. Tove Olsson arbetar medvetet i den andan. Hon spelar återhållet och litar övertygande på att det bär hela vägen.
Relativt långsamt och lugnt framskrider hennes scener. Ibland blir det lite transportsträckor och lite omständligt. Humor finns i dockteatern, lite av Staffan Westerberg och Syster Yster. Föreställningen är utan paus och pågår 1 timme och 45 minuter. Ändå är det rörande och djupt mänskligt utan att bli sentimentalt. Egentligen också ganska skönt med detta lugn och denna stillsamma pondus.
Vid några tillfällen sjunger hon också, riktigt bra och självklart tonsäkert. I slutscenen sjunger hon Björn Afzelius ”Tusen bitar”.
Christer Fällman