Temat är välfunnet och originellt, men utförandet lever inte alltid upp till de förväntningar som starten ger. Ramberättelsen är en begravning. Vid en sådan högtid kan mycket avhandlas och känslor kan spela åt alla håll.
Död är den urgamla granen Tjikko. Vårt äldsta träd som finns i Sapmi. Trädets 9 500 år leder fram till idag. Ett stort perspektiv som är slående: Åldrande, förgänglighet, och därmed handlar det om liv. Naturens liv och kretslopp, som vi alla ingår i.
Men livet är här också lek, galenskap och upptåg. Här finns plats för mycket. Sara Parkman är slagkraftig som norrländsk medelålders porrproducent. De andra matchar inte riktigt hennes starka scenpersonlighet. Där har showen en slagsida.
Hur berättar man om den utdöende biologiska mångfalden? Hur gestalta den mänskliga enfalden som tar sig uttryck i det moderna skogsbruket? Och så förstås klimatet, skogsbränderna… Det är verkligen aktuellt. Vi står mitt uppe i det. Men det blir inte meningsfull scenkonst bara genom att explicit påminna om och tala om detta.
Starkast och bäst blir det när konsten tar över; Poesin är viktig här. Ordet som inte slår fast utan öppnar upp. Orden som luckrar upp jorden och som kan leda oss till andra tider.
Musiken är stark, tung och känsloladdad. Fiolspel, harmonium och elektronik. Texterna går inte alltid fram. Men uttrycket går inte att ta fel på. Sången är ett rop på hjälp, ett sorgeskrik.