I rollerna: Camilla Larsson, Siw Malmkvist och Sven Wollter
Manus: Ylva Lööf
Regi: Karl Seldahl
Linköping
20 oktober
”Jag har varit utåtriktad hela mitt liv. Nu vill jag bara vända mig in mot mig själv.”
Orden är Kajsas (Camilla Larsson). Hon är en utmattningsdeprimerad 50-åring som tillsammans med sin pappa Lillebror (Sven Wollter) söker lugn och ro i Överböle by. Där lär de känna den skapligt påflugna grannen Lillemor (Siw Malmkvist). Kajsa vill bara vara ifred. Lillemor vill blåsa liv i den glesbygd där hon bott i hela sitt liv. Och Lillebror vill egentligen bara ”lägra grannen”, vilket han är väldigt tydlig med.
Camilla Larsson gör en trovärdig gestaltning av den livströtta, medelålderskrisande Kajsa. Siw Malmkvist är en naturbegåvning på scenen och får även visa att hon fortfarande har en varm och klingande sångröst. Och Sven Wollter – som gjorde succé på Östgötateatern häromåret i ”Swedenhielms” – använder alla medel för att blåsa liv i den kärlekstörstande Lillebror.
Ändå vill det sig inte riktigt. Skådespelarna gör vad de kan, även om Malmkvist tappar bort replikerna några gånger för mycket. Men manuset famnar vilt över glesbygdsproblematik, kärleksbrist och människans kulturella förflackning. Nog så allvarliga ämnen, men pjäsens författare Ylva Lööf tillåter sig inte att gå på djupet med något av dem.
Jag tror att vi som fyllde salongen skulle ha behövt ett par rejäla gapskratt eller några stunder av verklig beröring för att ta pjäsen till oss på riktigt. Den enda gången jag känner mig ordentligt gripen är när Kajsa citerar Edith Södergrans vackra och sorgliga ”Vierge moderne”: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum./Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,/jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...”
Sven Wollter gör sin avskedsturné med denna roll. Jag hade önskat att han hade fått avsluta en lång och uppmärksammad karriär på ett lite bättre sätt.