PLUS-redaktionen har grävt i arkivet och hittat en bildskatt, som borde uppskattas av Lars Winnerbäcks alla hängivna fans.
Vi har med bilderna skapat en tidslinje, som visar hur den framgångsrika och folkkära artisten har förändrats med tiden.
Men det är inte allt vi har plockat fram.
Under sommaren 2012 gav Lars Winnerbäck två utsålda konserter på Gröna Lund i Stockholm.
Våra medarbetare Erik Wallsten och Tord Olsson fick som enda journalister följa bandet under en hel konsertkväll.
Mötet resulterade i ett reportage som tidigare bara har publicerats i Östgöta Correspondenten.
PLUS återpublicerar i dag texten så att den blir tillgänglig för alla Winnerbäcks fans.
"Synasgrejen är inte det stora plusset med det här jobbet"
Kl 16.45
Strax innanför högra sidodörren på Gröna Lunds stora scen.
– Hur ser det ut där ute?
– Det är väl 200 pers som sitter där. Det är nog lugnt att gå lite fram och tillbaka framför scenen.
– Hm... Måste man gå förbi alla då...?
– Det kanske finns nån källargång. Ska jag kolla det?
Lars Winnerbäck och bandet har just anlänt bakvägen till Gröna Lunds stora scen. Turnéledaren Krille Strååth tycker att stjärnan kan ta en tur längs kravallstaketet och hälsa på fansen. Winnerbäck själv är tveksam.
– Äh, jag vet inte. Det känns som ganska mycket folk. Jag går ut och tittar lite vid sidan där, säger Lars Winnerbäck.
– Fast då är du liksom ute, säger Krille Strååth.
Och så finns ingen återvändo. Till en början märker nästan ingen den luvförsedda rockstjärnan, men snart reser sig mobilkamera efter mobilkamera ur folkhavet. Lars Winnerbäck småpratar, skakar hand och Krille agerar leende fotograf när en efter en räcker över mobilen för att få en bild på sig själv ihop med idolen.
En kille i rödgulrandig halsduk bryter den dittills värdiga proceduren med ett glädjeutbrott.
– Tack Lasse! Tack! Du har gjort min dag! Det här ska ut på facebook. Gissa vilka som kommer att bli avis då...
Efter ett tag slutar Winnerbäck prata och betar av fansen metodiskt och i tystnad. På en knapp kvart är allt över.
Du brukar ha svårt att prata om dina drivkrafter. Kan du ändå försöka?
– Jag känner mig driven och inspirerad, men jag vet inte exakt vad det är som driver mig. Det är ju den här saken jag gör, helt enkelt... Och jag är glad att jag trots väldigt mycket rädslor och nojor i början ändå tvingade mig till att fortsätta. Det har varit många stunder när jag har tänkt att jag inte är gjord för det här.
Förr kunde du ju inte ens äta dagarna innan en konsert...
– Ja, och då kan jag känna att det kanske ändå är något sorts kall det här. När man ändå gör det fast det tar emot så mycket. Och så länge, i så många år innan det blev bättre.
Kan du sätta fingret på vad det är som är så jobbigt och motigt?
– Exponeringen är jobbig. Om man inte mår jättebra är det jobbigt. Synasgrejen är inte det stora plusset med det här jobbet. Men nu är det snart höst och då lugnar det ner sig ett tag.
Kl 18.04
Bandets gemensamma loge, precis bakom scenen.
– Jaha. Vad ska vi köra, Johan?
Lars Winnerbäck har tagit fram gitarren, slår sig ner i en av logens två skinnsoffor och drar igång en version av Perssons Packs ”Det liv jag älskar” där Johan Persson utan minsta betänketid eller ansträngning lägger en följsam överstämma. De följer upp med ”Så länge skutan kan gå” och en efter en i bandet ansluter i rummet. Jerker Odelholm bidrar med ett skramligt, opluggat elbaskomp. Robban Eriksson låter trumpinnarna smattra mot de tajta jeansen, Ola Nyström kramar en snus och Boba Lindström sprättar en flaska rött.
– Ska vi bara köra igenom låtlistan en gång? Är Nicke här också?
Boba levererar låtlistan, ett vanligt worddokument med tydliga streck mellan ordinarie set och extranummer, och Nicke Andersson släntrar in och halvlägger sig längst in i ett hörn.
– Först är det ”Jag köpte en kostym”, och det är ju inga konstigheter, säger Winnerbäck.
Övriga i bandet nickar lagom intresserat.
– Äh, jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Jag tycker bara att det är så himla längesen, säger Lars Winnerbäck och lägger ifrån sig listan.
– Hur går vi in på scenen? frågar han i stället.
– Akta huvet! Robban har slagit sig, säger Jerker Odelholm.
– Jag har en sån jävla bula. Det small till som fan, säger Robban Eriksson.
Du har varit en 10 000-publiksartist länge nu. Har du kommit i kostymen?
– Nej… Eller nja, på sätt och vis. Jag kan väl tycka att jag är mer bekväm i alla fall. Att jag tänker att jag gör det jag gör och inte måste göra nåt alldeles extraordinärt för att det kommer mycket folk. Sen gör jag ju så gott jag kan hela tiden så klart. Det är inte så att jag går på halvfart.
Förut har obekvämhetskänslan handlat mycket om att du inte har känt dig värd uppmärksamheten…
– Det tror jag att jag har släppt. Vi repar och repar och gör det vi gör och så kan jag inte tänka så mycket på det runtomkring.
Kan du njuta fullt ut på scenen då?
– Ja, absolut. Det händer. Att stå på scenen är precis som att kliva in i vilket rum som helst egentligen. Det tar en stund innan man känner sig hemma. Jag har aldrig kunnat gå ut på scenen så här (ler brett och slår ut med armarna) och liksom börjat i den änden, men det gör jag ju inte i ett vanligt rum heller. Sen har jag ju haft en väldigt fin publik rakt igenom, och alltid känt mig väldigt välkommen i det där rummet.
Kl 18.15
Logen.
Lars Winnerbäck gör ett nytt försök att gå igenom kvällens konsert.
– Jag kommer inte att prata mer i dag än tidigare. Jag säger inget innan ”Dom tomma stegen”, säger han.
Den står som nummer åtta på låtlistan.
– Och så har vi ju ”Om du lämnade mig nu”. Vad är det jag brukar säga där?
– Att du älskar publiken, påminner Johan Persson.
Hur mycket umgås du face-to-face med fansen?
– Inte särskilt mycket. Två timmar varje dag när vi spelar… Men jag stöter ju på någon här och var, och om jag har tid så kan jag ta mig lite tid.
Vissa åker på varje konsert. Det är ju fantastiskt.
– Ja, dem har jag träffat några gånger nu. Tja, det är ju väldigt... Det är ju också en sommar… Men det kan jag egentligen inte tycka är så konstigt. Så länge vi gör det varje dag är det väl inte så konstigt att de gör det.
"Linköping har varit en kul stad att skriva om"
Kl 18.33
Bakom scenen.
Bandmedlemmarna är nästan provocerande oberörda. Nicke Andersson håller sig undan, men övriga musiker vandrar runt med öl eller rödvin i handen och går igenom de tusentals bilder som sitter uppe på väggarna i korridorerna bakom scenen, på artister som spelat på Gröna Lunds stora scen under decennierna. Mest uppståndelse renderar bilden på ”Miss Mässing”-tävlingen från 1970. De enda som tidigare har spelat två kvällar i rad sägs vara Lill-Babs och Taube (far eller son är oklart).
Så länge Winnerbäck spelar på gitarren eller någon pratar med honom är allt okej. Däremellan är det ett evigt pustande och gnidande av kinder.
– Jag känner att det är lugnt, säger Jerker Odelholm.
– Jag tycker att det är väldigt långt ifrån lugnt, säger Lars Winnerbäck och trycker den kalla ölflaskan mot ansiktet.
– Men det är ju först i Linköping det behöver vara riktigt bra, säger Jerker Odelholm.
– Det är klart att det finns en anledning till att jag valde att spela i Vidingsjö. Den idén har jag haft länge. Arenabolaget i all ära, men det finns ju andra roliga platser att spela på i Linköping än Stångebrofältet. Vi åkte ner i januari och tog oss en repa i omgivningarna och kollade vad som kunde tänkas vara möjligt. Det är ju verkligen bara ett par hundra meter från ställena där hälften av mina låtar utspelar sig…
Ska du göra nåt extra av det, eller får platsen i sig räcka?
– Det blir väl mer platsen. Det kanske blir nån låt extra.
Vad har du för inställning till nostalgi?
– Det är bra låtmaterial. Sen vet jag inte om låtarna nödvändigtvis är så nostalgiska i den positiva bemärkelsen. Men Linköping har varit en kul stad att skriva om.
Hur ofta är du hemma i Vidingsjö?
– Inte ofta. När vi var där i januari åkte vi runt med bil lite diskret…
Hur känns det när du är där?
– Det känns väldigt längesen och det är det ju också. Men det är fint. Jag tycker om Vidingsjö. Det är mer positivt nu än när jag bodde där.
Kl 18.48
Logen.
Robban Eriksson har bjudit svärföräldrarna till kvällens spelning.
– De har varit så jävla mycket barnvakt nu i sommar, så jag skrev upp dem på gästlistan.
Han är orolig för kvällens efterfest.
– Jag hoppas att det inte blir för sent. Det är så tidiga morgnar i skolan...
– Ska du lämna i morgon? frågar Lars Winnerbäck.
Robban nickar och gnider sig på huvudet.
– Akta dig för den där scenen, säger han.
Lars Winnerbäck tittar någonstans i fjärran och säger tyst:
– Ja, det skulle jag gärna göra...
Han sträcker lite på ryggen och fäster blicken.
– Det känns så jävla otryggt. Jag är inte orolig för nåt speciellt. Det känns löst bara.
"Det var väldigt roligt, men väldigt svårt och tidskrävande."
– Jag har ju gjort samma sak sen jag gick ut gymnasiet. Det är inte direkt något enformigt arbete, men jag fyller 37 snart och då är det kul att prova på lite andra grejer också.
Som att illustrera en barnbok om Stig och hans hamster?
– Det är basistens tjej som har skrivit den. Jag sa nån gång till henne, lite på skoj, att min stora dröm var att göra en barnbok. Sen såg hon nån liten figur jag hade gjort och sa ”det här är ju Stig!”. Vi kom på att Stig var rätt mycket jag också. Det var väldigt roligt, men väldigt svårt och tidskrävande.
Så Stig är du, alltså? En sur farbror som aldrig visar sig i trappuppgången och vägrar gårdsfesten…
– Ja, precis. Och tror att det är de andras fel.
Kl 19.15
Logen.
Det närmar sig. Lars Winnerbäck har dragit sig tillbaka till sin enskilda loge i andra änden av korridoren.
I gemensamhetslogen börjar det bli lite tätare stämning, men Boba Lindström är fortfarande fullständigt oberörd och går runt och myser med mössa på huvudet och vinglas i handen.
– Han är ju yngst av alla... säger han och nickar mot Winnerbäck som med sammanbiten min kommer in för att hämta kostymen.
– Det är ju mer nervöst när man presenterar sig som band, som med Hellacopters. Här har vi ett gemensamt ansvar bakom, men det är Lasse som frontar. Och det är skönt för Nicke att slippa hela den bördan.
– På Hultsfred 2009 spelade jag ju fyra kvällar, med fyra olika band, bland annat ett rockband med Boba och Robban och killarna i Soundtrack of Our Lives. Det var så himla roligt så då kände jag att det vore roligt att göra det fullt ut nån gång och göra en hel turné. Soundtrack-killarna var ju upptagna, så då körde jag ett långskott och frågade Nicke Andersson. Och han hoppade på. Det är ett väldigt roligt band att spela med.
Johan Persson är med sedan 90-talet. Vad har han för hållhake på dig?
– Han är så behändig att ha med sig, bara. Han kan spela vad som helst och sjunger bra också. Vi spelar mest och snackar inte så mycket. Det är så vi aldrig tröttnar. Han känner min musik och mina låtar så jävla bra, så det är en trygghet. Han och Krille Strååth har jag alltid omkring mig.
Hur viktig är personkemin på en lång turné?
– Den är väldigt viktig. Det här har varit en väldigt social turné, där vi har umgåtts mycket. Vi äter till exempel tillsammans varje dag.
Men du kände de flesta innan, väl?
– Inte så väl. Boba känner jag bäst. Vi umgås mycket. Och Jerker har ju varit med ett tag, och Johan förstås. Nicke känner jag inte så bra.
Får de vara med på nästa skiva?
– Det är inte självklart, men inte omöjligt. Vi får se om det blir några nya låtar och om det går att få ihop dem en gång till. Det är minst ett halvår kvar innan jag ens kommer börja planera för någon skiva.
"Ett uppgivet leende och sedan är han försvunnen i dimman"
Kl 19.15
Korridoren bakom scenen.
Lars Winnerbäck kommer ut ur logen med svart kavaj och fingrarna hårt trummandes på benen. Han tittar på cateringfaten med mackor, men hämtar en flaska vatten i stället.
Framför scenen har det tjocknat på ordentligt med människor. Varje skrymsle fram till de bakomliggande berg-och-dal-banorna är fullt. Lars Winnerbäck putsar skorna medan Boba Lindström diskuterar Rush anno 1979 med en av scenteknikerna.
I hela bandet pågår en ständig diskussion om hur mycket man bör dricka innan en spelning för att nå optimal effekt. Ca 1,5 öl plus eventuellt en mun starksprit tycks vara något sorts snitt, utom möjligen för Boba Lindström. För Nicke Andersson verkar mängden vara underordnad, så länge det finns Heineken. Vilket det så klart gör.
Lars Winnerbäck har plötsligt insett att han är på ett nöjesfält och frågar scenteknikerna vad som händer med karusellerna under konserten. Någon tar upp en walkie-talkie och får ett snabbt besked. Extreme och Vilda musen är avstängda. Inget annat.
– Fritt fall då? frågar Winnerbäck.
– Har du några önskemål?
– Ja. Stäng av den när den är högst upp.
Winnerbäcks lågmälda humor är väl inarbetad hos arbetskamraterna, och det som egentligen skulle kunna låta brutalt uttalas alltid med en varm godmodighet. Något som präglar hela bandjargongen.
Åtta minuter innan konsertstart reser sig hela ljud- och ljuscrewet ur sina skinnsoffor. Från bandlogen hörs ett högljutt ”Nu jävlar!” och några hårda high-fives. Sen slås dörren upp och Jerker Odelholm kommer ut och stretchar överkroppen.
– Nu är det fem minuter kvar, meddelar Krille Strååth.
– Fan. Då hinner man ju inte röka, säger Robban Eriksson med en öl i handen.
Rökmaskinsdimman sprider sig bakåt från scenen och lägger sig som en slöja i logen. Även Johan Persson har fått på sig svart kavaj och Robban har fallit in i Jerkers stretchande. Krille Strååth gnolar omkring med Lars paraply.
– Då rullar vi in om en minut och fyrtio sekunder, säger han.
Lars Winnerbäck får paraplyet. Han använder det som stöd när han ensam går genom korridoren, förbi bilderna på Sven-Bertil, Lady Gaga och Miss Mässing för att kunna komma in från andra sidan scenen. Ett uppgivet leende och sedan är han försvunnen i dimman.
Introt rullar, bandet tar plats på scenen, och den mörka, nya Nick Cave-doftande ”Jag har köpt mig en kostym” maler igång.
Lars Winnerbäck kommer in, ställer sig en stund vänd mot bandet med allvarlig min innan han vänder sig om och försöker ta in publiken. En snabb blick åt höger. Fritt fall är avstängd. Han lutar sig mot paraplyet och börjar sjunga:
– Jag var och köpte en kostym, till min egen begravning. Jag tänkte nånting enkelt, och ett svart paraply...
Snart är paraplyet utbytt mot en elgitarr och konserten ett rusande rock’n’roll-lokomotiv. Uppehållet i all ära – bandet har haft en hel sommar på sig att trimma ihop sig och det låter tajt, bra och mäktigt. Inte minst de nya låtarna, där Lars Winnerbäck möts av lite mindre allsång men desto mer jubel när han sjunger om sig själv i tredje person i den tungt, gungiga ”Vem som helst blues”.
Och så, efter sju låtar, tar han för första gången till orda.
– Vad mycket folk. Vi är väldigt glada över att vara här, säger han och drar igång ”Dom tomma stegen”.
När du sitter på något öststatshotell och skriver en låt – ser du 10 000 personer på Gröna Lund framför dig då?
– Nej, det gör jag inte. Det är svårt att tänka på. Jag har aldrig skrivit för en stor publik. Jag har alltid skrivit för en person. Eller för mig själv.
Är det samma person du ser framför dig när du skriver?
– Nej, verkligen inte. Det behöver inte ens vara samma person som låten handlar om. Det är mer när jag har skrivit litegrann att jag tänker ”det här är nåt som den här personen kommer att förstå”. Då har man en adress på nåt vis. Men vad vet jag, det är så längesen jag skrev en låt så jag minns inte.
Men du har ju flera nya låtar?
– Men de är skrivna i höstas. Kanske nån i våras. Jag har väldigt svårt att skriva på turné. 
"Tyvärr kan jag aldrig bli nöjd"
Kl 20.55
Logen.
När Lars har sin två låtar av egen, akustisk kvalitetstid med publiken samlas övriga bandet för utvärdering. Boba häller upp ett glas rött.
På scenen har publikens ihärdiga ”Vi älskar Lasse”-kör tvingat Winnerbäck att redan nu bränna av sitt andra mellansnack.
– Jag älskar er också. Det vet ni, säger han glatt förläget och drar igång en känslosam version av ”Elegi”.
Sist vi sågs hade du precis gått igenom en tung låtskrivarsvacka. Hur är det nu?
– Det spelar ingen roll när du träffar mig så känns det så. Det är ju så: bara för att jag har fått ur mig en låt betyder det aldrig att jag har kommit in i ett flow. Det är lika jobbigt att komma igång med en ny. Och tyvärr kan jag aldrig bli nöjd. När jag lägger mig på kvällen efter att ha gjort en låt tänker jag inte ”å vad skönt, bra jobbat”.
Men du har väl inte alltid haft det knöligt att få ur dig saker?
– Nej, i början hade jag väl ingen ribba alls. Det fick bli vad det blev och det spelade ingen roll, eftersom ingen hörde låtarna ändå. Trodde jag då. De lyssnar ju nu, retroaktivt, tyvärr… Då var det lätt, då lekte jag fram dem. Det var en skyddad verkstad.
Kl 21.30
Scenens vänstra utkant.
Efter en allsångsorgie i ”Hugger i sten” följt av två extranummer – ”Elden” och den nästan desperat mässande ”Kom ihåg mig” – står Lars Winnerbäck gömd vid scenkanten med ett glas vitt och lyssnar på publiken med allvarlig min.
”En gång till! En gång till!” ekar det mellan karusellerna och sockervaddsstånden.
Lars får ta ett steg åt sidan när Nicke Andersson kommer rusande med blicken stadigt riktad mot toaletten.
Sekunder senare står Lars Winnerbäck framför publiken igen, denna gång med ett munspel och den nya, lätt sakrala sången ”Utkast till ett brev” där han sjunger om sin förtröstan i Jesus och den heliga ande.
Nicke Andersson springer och hämtar en Heineken i logen. Med den i ena handen och en cigarett i mungipan tar han fullständigt oberörd plats strax bakom Lars på scenen och stämmer gitarren medan Winnerbäck sjunger igång avslutningseposet ”Söndermarken”. En stund senare sjunger hela Gröna Lund om tandläkarväder och brudarna i Berga och ytterligare en stund senare studsar Robban, Johan, Ola och Boba mot logen.
– Nu tar vi och äter! ropar Robban.
Lars Winnerbäck ansluter, efter att ha dröjt sig kvar bakom backdropen för att diskutera med den tekniska personalen.
– Det var en väldig koncentration från min sida, men det var kul. Jag gjorde inga fadäser, vad jag tror, säger han.
– Gå och byt om nu. Vi drar om 45, säger Krille Strååth som redan bokat taxi till kvällens efterfest.
Winnerbäck försvinner i väg.
– Han är mycket, mycket coolare nu än för ett par år sen. Han har hittat nån balans, säger Krille.
Boba är bekymrad över vinet. Det har kommit kork i flaskan, och frågan är om han ska öppna en ny.
– Det känns ju onödigt att vaska grejer. Där jag kommer ifrån vaskar man inte.
"Du spelar alltid fel. Det är inte acceptabelt."
I de nya låtarna dyker det upp en del Jesus och heliga anden och Hosianna. Vadan detta?
– Det går inte att låta bli. Det är så spännande. Jag tänker mycket på det. Men jag vet inte... jag får nog lämna det ganska okommenterat så länge.
Alla stora artister ska ju ha en religiös period, så det är väl på tiden?
– Ja… Men det finns nog lika mycket Satan i mitt liv som Jesus. Eller ha ha ha... det kanske var konstigt sagt.
Kl 22.15
Logen.
Det råder ett uppsluppet lugn bakom scenen. Till och med Krille Strååth har en Heineken i handen. Lars Winnerbäck pratar i mobilen. Jerker Odelholm unnar sig lite rödvin.
– Det här är ju mycket godare än det vi brukar ha, säger han.
– Vad ni inte vet är att vi har vaskat en hel flaska, säger Boba högtidligt.
Jerker håller fortfarande i basen.
– Jag spelade tydligen fel i slutet på ”Kom ihåg mig”, säger han.
– Du spelar alltid fel. Det är inte acceptabelt, säger Lars Winnerbäck.
– Jag såg att du garvade där.
– Mm. Jag garvade åt dig, inte med dig.
Krille Strååth kommer in i rummet. Winnerbäck får något stressat i blicken och tittar vädjande på sin turnéledare.
– Jag måste ju få med mig alla mina grejer. Necessären och det.
– Det lägger vi i taxin, säger Krille.
– Och det ska jag komma ihåg… säger Lars.
– Det ordnar jag, lugnar Krille.
Det plingar till i Lars Winnerbäcks telefon, och han skiner upp när han läser sms:et.
– Aah. Det var bara rätt folk på rätt plats, säger han hemlighetsfullt innan han går bort till ljud- och ljusteamet för att tacka för kvällens arbete.
De diskuterar hur många det kan ha varit på plats. Kan det ha varit 10 000?
– Ja, det var många. Men då blir det väl tomt i morgon… säger Winnerbäck.
Vad gör du efter Vidingsjö?
– Ingenting. Kanske reser bort lite. Skriva ska jag ju göra, men jag vet inte vilken dag jag ska börja med det.
På måndag, kanske?
– Nej, inte riktigt på måndag. Men det är lätt att man unnar sig lite för mycket ledighet efter en turné. Kanske framåt tisdag.
Text: ERIK WALLSTEN
Bilder: TORD OLSSON
FOTNOT: Reportage publicerades lördagen den första september 2012 i Östgöta Correspondenten, det vill säga samma dag som Lars Winnerbäck hade sin konsert i Linköping.