Nobelpristagaren William Faulkner (till höger) är George R. R. Martins litterära förebild och ledstjärna.
I sitt tacktal för Nobelpriset i litteratur 1949 nämnde den amerikanske författaren William Faulkner det enda som det egentligen är värt att skriva om, den moraliska och andliga striden inom varje människa.
Det var just den insikten som landsmannen George R. R. Martin tog fasta på när han började författa sitt väldiga och ännu oavslutade epos “Sagan om is och eld” (1996-) nära ett halvt sekel senare.
Martin var förstås influerad av litterära världsbyggare som J. R. R. Tolkien och dennes böcker om Midgård. Men där gott och ont, mörker och ljus, har en närmast religiös tydlighet i engelsmannens sagor (vars katolska symbolik är förklädd i hednisk skrud) så präglas Martins universum av en för oss mer bekant moralisk tvetydighet, utan inverkan från magiska ringar tvingas alla hans karaktärer att föra en inre kamp för överlevnad i kriget om den fiktiva kontinenten Westeros. I andlig mening kretsar hans berättelse om sonande och själsligt fördärv, de som inledningsvis ter sig goda blir med tiden onda och tvärtom.
Denna igenkänning och brist på högstämd idealism är säkerligen ett viktigt skäl till att Martins böcker sålt i 90 miljoner exemplar och översatts till 47 språk och inte minst att tv-serien baserad på den, “Game of Thrones” (2011–2019) är en av de mest sedda och älskade någonsin. Det är en saga om vår egen vilsna och desillusionerade tid och i kväll är det premiär för den nya serien “House of the Dragon” som utspelar sig före händelserna i “Sagan om is och eld”.
Paddy Considine spelar King Viserys Targaryen i den nya tv-serien "House of the Dragon".
Matt Smith spelar prins Daemon Targaryen i "House of the Dragon".
I 300 år var de sju rikena på kontinenten Westeros förenade under ett kungadöme som styrdes av ätten Targaryen. Dess medlemmar emigrerade från landet Valyrien på grannkontinenten Essos efter vad som verkar vara en miljökatastrof. Med sig hade de drakar som gjorde dem oövervinnerliga på slagfältet. De resliga valyrierna har silverblont hår och kristallblå ögon, ett utseende av närmast omänskligt slag.
Till slut reste sig Westeros folk mot de främmande härskarna under den “galne kungen” Aerys Targaryens tyranni. Upproret leddes framgångsrikt av Robert Baratheon som sedan utropade sig till ny kung och tog säte i järntronen. När “Sagan om is och eld” tar sin början är han döende och hans först givna arvtagare är den 13-årige sonen Joffrey. Men när Eddard “Ned” Stark, Roberts närmaste vän och rådgivare upptäcker att pojken och hans syskon är resultatet av en pågående incestuös relation mellan drottningen Cersei Lannister och hennes bror Jaime Lannister så bryter en våldsam maktkamp ut där flera ätter försöker slå sina egna riken fria.
Sean Bean spelar Eddard "Ned" Stark och Mark Addy axlar rollen som kung Robert Baratheon i tv-serien "Game of Thrones".
Samtidigt har de alla ett stort gemensamt hot emot sig. Uppe i norr finns en enormt lång och hög 8 000 år gammal mur av is som skyddar dem mot en övernaturlig fiende kallade “de vita vandrarna”. Muren bevakas av en orden kallad Nattens Väktare, en gång en förnäm elitstyrka som med tiden negligerats och till stor del utgörs av tjuvar, mördare och våldtäktsmän som förvisats dit. Men det finns undantag som den varme och genomgode Samwell Tarly, (baserad på den lojale hobbiten Sam Gamgi i Tolkiens böcker).
Människorna som lever bortom muren, en samling självständiga stammar kallade “vildingar” eller “fria folk”, enas om att försöka ta sig över muren för att rädda sig själva från “de vita vandrarna” som med vintern börjat röra sig söderut. Samtidigt på andra sidan Smala havet blir den siste kungens i släkten Targaryens dotter bortgift med en mäktig krigsherre från nomadfolket dothrakierna. I bröllopsgåva får hon tre drakägg, ett under eftersom drakarna sedan länge tros vara utdöda, och dessutom mäktiga vapen att återerövra Westeros med.
De brittiska författarna J. R. R. Tolkien och Lord Dunsany inspirerade George R. R. Martin när han skrev "Sagan om is och eld".
Tolkiens romantrilogi “Härskarringen” (1954–1955) måste betraktas som själva urhistorien för det som därefter har kommit att kallas “fantasy”. Det finns förstås äldre verk i genren som också influerat Martin, som Lord Dunsanys poetiska berättelser om gudavärlden Pegāna från förra sekelskiftet samt H. P. Lovecraft fantasifulla skräckberättelser samt Robert E. Howards historier om Conan Barbaren. Samtida med Tolkien och förmodligen den mest litteräre av dem alla var Mervyn Peake (som räknas som en av de främsta brittiska författarna under 1900-talet) med sin långa gotiska saga om slottet Gormenghast.
En annan viktig influens från den tiden är amerikanen Jack Vance och hans sällsamma novellsamling “Den döende jorden” (1950) som Martin och andra författare hyllade med “Songs of the Dying Earth” (2009), en volym med nya berättelser som utspelar sig i förebildens universum.
Vance för oss till en värld vars sol håller på att slockna. Dess himmel pendlar mellan rosa och mörkblå och det är alldeles vindstilla eftersom solens strålar inte längre orkar värma luften. Civilisationerna har rasat samman i dekadens och religiös fanatism, världens invånare hänger sig åt extrem nihilistisk fatalism och eller transcendenta verklighetsflykter till utopiska fantasivärldar. Ingen bryr sig längre om något, allting är ändå snart över.
Städer i ruiner övertäcks långsamt av tät skog samtidigt som människorna blir allt färre. Det långsamma utslocknandet har styrt evolutionen i en egendomlig riktning och planeten befolkas nu också av de mest fantastiska och kusliga människolika varelser. Några ser ur som en symbios av ödla och varg, andra har utvecklat näbbar och vingar, somliga är enormt stora och har päls och huggtänder medan andra är ljushåriga och blåögda men lika harmlös och dumma som kreatur, ja, vissa har blivit rent eteriska och svävar runt utan någon kropp alls!
Magi är en dominerande kraft i denna värld och de mest inflytelserika är “trollkarlarna”, de ägnar sig åt det vi skulle kalla vetenskap och matematik, uråldriga tekniker och färdigheter (som att frambringa nya varelser) som de har memorerat och lärt sig, men egentligen inte förstår.
Martin hade sedan 70-talet skrivit en rad romaner inom den fantastiska genren, men det var två samtida landsmän som kom att inspirera honom att skriva “Sagan om is och eld”.
Tad Williams återuppväckte Tolkiens episka sagoberättande med sin bästsäljande och prisade trilogi “Minne, sorg och törne” (1988–1993). Hans fiktiva kontinent Osten Ard är befolkad av en rad olika raser som vi väl känner igen från Midgård, här bor utöver människor också alver och dvärgar, bekanta från nordisk och germansk mytologi.
Dessa lever i harmoni med varandra under hjältekungen Prester John, som blivit deras härskare genom att dräpa en drake. När hans slut närmar sig utbryter en kamp om tronen mellan hans söner samt en lömsk präst, kallad Pyrates, med egna maktambitioner. Huvudpersonen är den unge och olydige kökspojken Simon som får nys om konspirationerna som pågår i slottet, men Williams utvecklade berättandet i genren genom att låta ett flertal karaktärer, både “skurkar” och “hjältar”, berätta ur sina perspektiv, något som ger historien flera olika ingångar och tolkningar.
Ett par år senare kom den första av 14 romaner i Robert Jordans svit “Drakens återkomst “(1990–2013). Den har sålt över 90 miljoner böcker och blev häromåret precis som “Sagan om is och eld” en kritikerrosad tv-serie.
I ett enormt litterärt projekt skapade Jordan ett panorama över vår världs andliga historia, han sammanförde västerländsk och österländsk mytologi i en egen vision där den hinduistiska och buddhistiska cykliska tidsuppfattningen och taoismens föreställningar om naturens balans sammanfördes med den abrahamitiska traditionens Gud och djävul.
I Jordans böcker fogar Skaparen samman världen genom att tvinna människors livstrådar kring tidens hjul, likt en jättelik spinnrock. Detta hjul har sju olika tidsåldrar som roterar. Skaparen har också en antites, “Sha’tan”, en ond kraft som han fängslar för att inte komma nära tidshjulet. Men tids nog bryter sig denne ut och utgör en mörk tråd i väven, på så vis kommer maktbegäret och korruptionen in i världen. Följden blir en evig kamp mellan gott och ont, ljus och mörker, där en slags messiasgestalt kallad “Draken” gång på gång återföds för att rädda världen från ondskan.
Vid svitens början återföds Draken och både ljusets och mörkrets hantlangare börjar leta efter ett spädbarn. Tjugo år sedan är en ung fåraherde vid namn Rand al’Thor på väg med sin far in till byn för att sälja cider när han möter mystiska främlingar som vet mer än han själv om vem han egentligen är…
Rands öde sammanflätas med närmast otaliga andra när Jordan skriver fram sin enorma värld. En stor skillnad mot tidigare verk i genren var att han började utforska relationen mellan könen, magin spelar stor roll i hans universum och det är endast kvinnorna som kan behärska den, något som över tid skiftar maktbalansen och gör att allt fler samhället styrs av kvinnor.
Visst känner vi igen i Vances, Tolkiens Williams och Jordans världsbyggande i Martins “Sagan om is och eld”. På samma vis är det en slags medeltida sagovärld vi besöker, men här finns inga alver eller dvärgar (bara mänskliga sådana), fast väl jättar och de tämligen alviska Skogens barn, liksom magi och inte minst drakar.
Den stora skillnaden mot framför allt Tolkien är att Martin inte alls utgått från vår världs mytologier utan snarare dess historia när han skrivit “Sagan om is och eld”. Det är medeltidens realpolitik som blir samma verklighetstrogna influens som hans faulknerska krav på existentiell och psykologisk realism.
Målning av Henry Payne från 1908 av scenen i Temple Garden från William Shakespeares pjäs "Henrik VI".
Edvard IV, målning av okänd konstnär från 1520. Edvard IV and Elizabeth Woodvilles vigsel, illustration av Jean de Wavrin från 1400-talet.
Framför allt har Martin inspirerats av Rosornas krig, den 30 år långa konflikten under 1400-talet mellan ätterna Lancaster (Lannister?) och York (Stark?) om Englands tron. Marin har modellerat sina karaktärer utifrån verkliga historiska personer, Ned och Rob Stark har exempelvis sina förebilder i Rickard av York och sonen Edvard IV och drottning Cersei Lannister påminner om både Margaret av Anjou och Elizabeth Woodville.
Lite av det som i dag finns kvar av Hadrianus mur.
Samtidigt har också Englands romerska förflutna influerat. Stannis Baratheon, kung Robert Baratheons dystre och olycklige son, är passande nog baserad på kejsaren Tiberius. Den höga muren som skyddar Westeros från folken i norr är förstås inspirerade av den 12 mil långa Hadrianus mur som romarna byggde för att hålla de skotska "barbarerna" borta från det England de hade "civiliserat".
Targaryen och valyrierna, med deras incestuösa praktik att med syskonäktenskap försöka hålla “blodet rent” (därav deras återkommande galenskap), är inspirerade av de forna egyptiska kungaätterna, medan dothrokierna är som mongoler eller hunner.
Den franske författaren och kulturpolitikern Maurice Druon träffar Rysslands dåvarande premiärministern Vladimir Putin 2008.
Framför allt har Martin inspirerats av den franske motståndsmannen, författaren, akademiledamoten och gaullistiske konservative kulturministern Maurice Druons sju romaner långa svit “Den dömda ätten” (1955–1977) som skildrar komplotterna inom det franska hovet under hundraårskriget 1337–1453.
Den inleds med historien om hur Filip den Sköne etablerar sitt envälde genom att krossa de mäktiga tempelriddarna och tvinga påven att lämna Rom och flytta till Avignon. När han går bort följer brutala tronstrider precis som i “Sagan om is och eld”, men som Martin själv kommenterat har han med sin fiktion inte kommit i närheten av verklighetens brutalitet, Druons framställning av de franska tronstriderna får kampen mellan Lannister och Stark att blekna. I dag betraktas just Filip den Sköne som den förste fursten att etablera den typen av enväldiga monarkier som därefter underordnade både kyrka och adel och ett levande exempel för florentinaren Niccolò Machiavelli i hans realpolitiska och värdenihilistiska politiska teori i “Fursten” (1532).
Edvard I knäböjer för Filip den Sköne, målning Jean Fouquet från 1455. Slaget vid Azincourt 1415, målning från 1422 av okänd konstnär.
Martin har påpekat att “Sagan om is och eld” inte alls är skriven som Vances berättelser, men det den finns stora likheter med “Den döende jorden”, även om Westeros inte alls har en lika häpnadsväckande fauna.
I Martins saga rör vi oss utan tvekan mot slutet av en era, den värld Westeros ligger i präglas av årstider som varar i åratal. Att “vintern kommer…” innebär en förödande kyla som dessutom för med sig en brutal och mystisk fiende mot hela mänskligheten som bara kan ta sig söderut när det blir mörkt och kallt. Vances berättelser har betraktats som en slags pikaresker som gäckar samtiden, han är uppenbart oroad över var mänskligheten skulle ta vägen efter andra världskrigets slut, det kalla krigets början och med den nya teknologins landvinningar. I Martins romaner påminner karaktärernas förhållningssätt om dem vi möter i Vances värld liksom i vår egen. Inför klimatförändringarna blir vissa religiöst fanatiska i sin förnekelse, några nihilistisk fatalistiska eller helt oberörda, medan andra försöker se sanningen i vitögat och samla mänskligheten för att kunna rädda den och livet på jorden.
Annars påminner Martins romaner mest om Williams och Jordans epos. Likt Williams använder han sig av olika berättare för att skapa en mångfald av perspektiv och tolkningar av historien, inte minst förstärker det känslan av den moraliska ambivalens som präglar hans berättelse. Vem är egentligen god? Och vem är ond? Vi känner också igen motivet med ett sönderfallande kungarike och lömska religiösa rådgivare med egna agendor…
Metafysiken är inte lika uttalad och synlig hos Martin som hos Jordan eller för den delen Tolkien. Han har valt att inte sätta i sin berättelse i en färdig kosmisk ordning utan låtit Westeros skrivas fram vartefter.
Samtidigt tycks Martins värld på samma vis som Jordans präglas av ett cykliskt förlopp. Den värld Westeros ligger i har årstider som varar i år, när “Sagan om is och eld” tar sin början går en nio år lång sommar mot sitt slut och en outhärdlig kall vinter är på väg. De långa årstiderna formar också civilisationen.
Religion är ändå ett viktigt tema i “Sagan om is och eld”, men mer som ett socialt fenomen, även om det typiskt kristna temat om bot och försoning vittnar om Martins katolska bakgrund. Inga gudar ingriper synligt i berättelsen, men föreställningar om dem styr karaktärers handlingar. De olika religiösa traditioner som beskrivs speglar deras kulturers temperament.
Den religion som kort och gott kallas “tron” är tydligt baserad på den medeltida katolska kyrkan och är den som dominerar Westeros. Den har förts till kontinenten för tusentals år sedan genom ett invaderande folk som kom söderifrån, från dessa härstammar framför allt ätten Lannisters (som påminner mest om romare eller möjligen normander). Likt katolska kyrkan är den strängt hierarkisk och har både nunne- och munkordnar. Det som utmärker dess monoteistiska tro är dess “sjuenighet”, deras Gud har sju olika sidor och är på en och samma gång Fadern, Modern, Jungfrun, Häxan, Smeden, Krigaren och Främlingen, en samling maskulina och feminina aspekter av gudomligheten.
Folket som bor i norr, fortsätter att vända sig till de gamla gudarna som påminner om dem i den keltiska och nordiska mytologin. Denna religion har efterlämnats av Skogens Barn (påminner om kelter), det folk som levde på kontinenten före människorna kom dit och som dyrkade träden, stenarna och floderna, i synnerhet särskilda träd med röda löv och rött sav. Dessa “gudaskogar” är fortfarande heliga platser i norr, medan de södra Westeros blivit omvandlade till sekulära trädgårdar. Ätten Stark (anglosaxare?), som härstammar från de allra första människorna, håller sig till den gamla religionen.
“Den drunknade guden” dyrkas av sjöfolket de järnfödda (en slags vikingar) på Järnöarna utanför Westeros kust. Enligt deras tro renar och återställer Den drunknade guden dem nere i havsdjupet efter döden. De järnfödda är därför inte rädda för att dö eftersom de kommer återkomma hårdare och starkare till världen.
Guden R’hllor dyrkas i Essos och har när sviten börjar bara en svag förankring i Westeros. Det är en religion som betonar profetior och extatiska visioner och Martin har baserat den på den uråldriga iranska zoroastrismen samt katarerna, en rörelse som under flera hundra år var stark i södra Frankrike. Likt zoroastrer och katarer tänker sig R’hllors förkunnare att den gode skaparguden har en lika mäktig ond like i “Den store andre”, en gud av is, mörker och död. De tror på att en messias (jämför med Jordans “Drakens återkomst”), kommer att rädda Westeros från “de andra”, den onde gudens barn, folket som vandrar norrifrån.
Guden med många ansikten som dyrkas i fristaden Braavos är en dödsgud med många skepnader och likt en slags perverterade buddhister uppfattar hans tillbedjare att världen och livet är så överjävligt och att döden ska ses som en nåd för de värdiga.
Affisch av J. W. Boulding & R. Palgrave för en teaterföreställning om Jane Shore i Edinburgh 1885.
Likt Jordan vill Martin också utforska könens roller i “Sagan om is och eld”, även om han inte alls är lika radikal i sin feminism. Det finns en rad kvinnliga karaktärer som försöker finna en väg genom ett brutalt patriarkalt samhälle, inte minst utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Daenerys och Cersei tvingas in i äktenskap, men kämpar också för att själva erövra och förändra världen, en vilja till makt som gör dem fullständigt hänsynslösa mot sina fiender. Cersei kommer också så småningom få genomlida en offentlig förnedring för sina synder, ett öde hon delar med Edward IV:s älskarinna Jane Shore efter hans död. Annars är det väl allas vår favorit, den unga Arya Stark, som är det mest fascinerande kvinnoödet i “Sagan om is och eld”, en tuff pojkaktig flicka som blir en kraftfull kvinna, för att inte tala om hennes beskyddare, den jättelika Brienne av Tarth, den första ladyn att dubbas till riddare i Westeros historia.
Det främsta temat i Martins berättelse är frågan om den personliga identiteten, något alla karaktärer i “Sagan om is och eld” mer eller mindre brottas med. Vi har dvärgen Tyrion Lannister, bror till Cersei och Jaime, som ständigt måste kämpa för att respekteras som människa, liksom oäktingen Jon Snow (med synnerligen messianska kvaliteter), som hela tiden påminns om att han inte är en riktig Stark. De genomgår alla stora förändringar, framför allt Arya, hon söker sig till prästerskapet kring den Ansiktslöse Guden för att kunna anta vilken identitet hon vill. Arya skiftar ständigt namn och epitet, men det gör också många av de andra karaktärerna under sagans gång.
Vad är det som gör oss till dem vi är? Är det vilka vi föds till, vårt blod eller vår börd? Är det våra värderingar och minnen som identifierar oss eller något djupt outsägligt inom varje människa?
Matt Smith spelar prins Daemon Targaryen i "House of the Dragon".
I dag börjar “House of the Dragon” visas på HBO Max. Ännu en saga om vår egen tid.
Matt Smith spelar prins Daemon Targaryen i "House of the Dragon".
Paddy Considine spelar King Viserys Targaryen i den nya tv-serien "House of the Dragon".