Arman Fanni kommer springande från sin bil. Regnet strilar ned. Vi tar skydd under taket på en pizzerias uteservering, så här tidigt på morgonen är inte mycket öppet i Lambohovs centrum. För Arman är det här hemma, här växte han upp.
– Jag var fyra år när jag och min mamma kom hit från Iran. Pappa var politisk flykting och hade flytt ett par år innan oss, berättar Arman.
Han minns hur han och kompisarna träffades just här i centrum, någon hade alltid med sig en boll. Som liten var han pajasen i gänget, den busige. Men han hade lätt för sig i skolan. Både på mammas och pappas sida fanns ingenjörer och matematiker. Arman var lite annorlunda med sin stora fantasi och filosofiska hjärna. Han drömde om att bli skådespelare. Men med tiden föll den tanken bort och byttes ut mot mer vuxna resonemang.
– Jag har alltid varit fascinerad av människor och deras beteende. Vad det är som gör oss till de vi är. Så jag läste beteendevetenskap på universitetet och började sen jobba på Kumla-anstalten, säger han.
Sedan fyra år har han jobbat som utredare inom kriminalvården, men med tiden började en känsla växa inom honom. Suget efter att skådespela gick inte att skaka av sig.
– Jag satte igång med teater och upptäckte att, shit, det är det här jag vill göra. Jag hoppade på några kortfilmsprojekt och någon novellfilm. Med tiden förstod jag att alla som ville bli något inom teater drömde att komma in på scenskola. Så jag sökte dit jag med, berättar Arman.
Scenskolorna i Stockholm och Göteborg har intag vartannat år. Det är hårt söktryck, runt 1500 vill ha de drygt tio platserna.
– Jag hade ingen aning om vad jag gett mig in på. När jag kom till uttagningen i Stockholm kände jag mig som ett ufo. Många där hade spelat teater sedan de var små, jag hade i princip precis börjat, säger han och skakar skrattande på huvudet.
Trots det gick det bra, men det räckte inte hela vägen. Arman insåg att han hade en chans och kompisarna peppade honom att fortsätta. Han bestämde sig för att flytta till Stockholm och började ta kvällskurser hos en teaterpedagog. Året därpå sökte han till scenskolan i Göteborg.
– Skolorna är ute efter den rätta skådespelaren att utbilda, att forma. När man är där är de trevliga, det är inte som en "Idol"-uttagning, men det är klart att man känner sig utsatt, säger Arman.
Uttagningen består av flera delprov, bland annat en personlig intervju. På juryns fråga om vilka utbildningar han gått innan svarade han noll, på frågan om vad han jobbade med svarade han inom kriminalvården. Förvånat frågade de honom vad han gjorde där. Två veckor senare fick Arman samtalet han aldrig kommer att glömma.
– När de ringde för att berätta att jag kommit in var jag på fängelset. Jag gick ut och bara skrek. Sen ringde jag vänner och familj och berättade ”jag kom in, jag kom in!”, säger han.
31 augusti, samma dag som Arman fyller 26 år, startar utbildningen.
– Jag är en person som tror att man kan göra vad man vill här i livet, när man vill. Det är aldrig försent, säger han.