Vardaglig, gåtfull och lätt att tycka om. Så skrev jag om Linköpingsförfattaren Katarina Genars fjolårsdebut "En hemlig vän", om ensamma Henrietta och hennes vintriga upplevelser i ett gammalt hyreshus i stan.
Likartade känslor inger uppföljaren "Pensionat Vidablicks gåta", med flickan Saga i huvudrollen och med samma typ av tröstande magi och vänligt poetiska kulörer. Inbjudande samstämda med Kristina Digmans fina omslagsbild och väl harmonierade med berättelsens tidlösa grundton av livsavgörande besvikelser och sorgsen saknad. Samtidigt som livets akuta här och nu också får komma till tals.
Löfte som tyngerDet är första dagen på sommarlovet, och inget har blivit som planerat. Sagas äldre syster har dragit efter ett häftigt familjegräl, och Saga har lovat att inte berätta vart. Ett löfte som tynger. Vad ska hon nu göra hela dagarna i det stora funkishuset långt bortanför samhället? Föräldrarna är upptagna och oroade över systerns frånvaro, och kompisen Vera är bortrest.
Katt med ärendeDet är då den mystiska katten dyker upp. En svart katt med guldbruna ögon och, ska det visa sig, ett tydligt ärende. En vägvisare till det nergångna pensionatet Vidablicks härbärgerade minnen av förlorad kärlek och stark längtan - och om brev från Frankrike som aldrig nådde sin rätta adressat.
Hemligheter som tack vare Saga kan avtäckas. Åtminstone delvis; somligt förblir höljt i mystik, överlämnas åt läsaren att grunna över. Med all rätt: allt går faktiskt inte att förklara.
MARGARETA WIMAN