Det måste ha varit en stadsfest av Guds nåde, ett kolossalt kalas som verkligen etablerade Linköping som eventstad. Hela befolkningen och alla tillresta gäster bjöds på mat och dryck. I centrum stod biskop Brask, glittrande och gnistrande i en kåpa dekorerad med ädla stenar, och i sina händer höll han skrinet som innehöll Nicolaus Hermannis kranium.
Denna högtid ägde rum 14 februari 1515, och var ett viktigt steg på vägen när Nicolaus Hermanni skulle helgonförklaras. Han var redan saligförklarad, och Påven i Rom hade godkänt nästa steg: skrinläggningen, vilket innebar att den döde skulle grävas upp och läggas i ett relikskrin. Därefter återstod bara kanoniseringen, Vatikanens slutgiltiga godkännande, och detta hade bara vederfarits en svensk tidigare: Heliga Birgitta. Om bara det blev klart skulle Linköping få ett riktigt helgon.
Då kom reformationen. Gustav Vasa satte P för katolska kyrkan och svenskarna blev prostestanter. Ut åkte klostren och helgonen.
Charlotta Franzén arbetar på Slotts- och domkyrkomuseet, som är inrymt i Linköpings slott – vilket var biskoparnas bostad på medeltiden. Hon visar och berättar så målande att historiens vingslag fladdrar kring öronen.
– I det där skrinet tror man att biskop Nils kranium har legat, berättar hon och visar den vackra, runda asken som är utställd bredvid biskop Brasks kåpa i en glasmonter.
Utställningen "Mirakelmannen" handlar alltså om Nicolaus Hermanni, som föddes 1326. Egentligen hette han Nils Hermansson, och var son till en borgare i den betydande staden Skänninge. Precis som många i släkten sökte han sig till kyrkliga ämbeten. Han blev privatlärare åt Birgitta Birgersdotters barn, innan han avslutade sina studier i Paris och Orléans.
Från 1375 var han biskop i Linköpings stift, och lade ner mycket energi på att fru Birgersdotter som han jobbat åt skulle bli helgonförklarad.
– Han var motorn bakom den snabba kanoniseringen, berättar Charlotta Franzén.
För det gick verkligen fort. Bara 18 år efter sin död blev hon Heliga Birgitta, Sveriges enda riktiga helgon. Samma år, 1391, avled Nicolaus Hermanni. Då fanns det så många berättelser om mirakel han uträttat i Linköping med omnejd att kyrkan ville gör även honom till helgon. Och så påbörjades processen som kulminerade i den storslagna skrinläggningen 1515.
En skulptur av den östgötske konstnären Arne Fälth föreställer biskop Nicolaus Hermanni. Även den bär vittnesmål om den märkvärdige biskopens krafter.
– Arne Fälth tänkte göra dräkten blå, men då uppenbarade sig biskop Nils för honom och sade att dräkten skulle vara röd, berättar Charlotta Franzén.