Att musiken vi kommer få lyssna till är lika storslagen vet vi ju redan och med tillskott av en stråkvartett och kammarkör stiger förväntningarna ytterligare några snäpp.
Tyvärr hamnar både stråkar och kör ganska rejält i bakgrunden under kvällen. Det ser snyggt och mäktigt ut med den vitklädda raden människor badande i blått ljus.
Men kören gör bara tre inhopp under konserten och utnyttjas egentligen inte till mer än att hojta med i refrängen till glädjande överraskningen What God wants, part I, - som tyvärr fungerar rätt dåligt - och obligatoriska Another brick in the wall-sviten.
Det går bättre i den ledsamma men förhoppningsingivande apokalypsvisionen The tide is turning, men det är för lite och för långt in i konserten.
Genomgående för kvällen är att P-Floyd inte gör det lätt för vare sig publiken eller sig själva. Som musiknörd uppskattar jag förbehållslöst när andra musiknördar följer sitt hjärta och väljer ut obskyra och långa låtar som långtifrån är allmängods hos en sommarrusig publik.
Det är mest påtagligt under första akten som känns trevande ända tills Another brick in the wall simultant agerar aktavslutare och publikstartare. Men då har bandet i över en timme strösslat med svåra låtar, en del fantastiska som The Fletcher memorial home och Echoes och en del bedrövliga som Keep talking.
Det är i akt två det tar fart på allvar. Albumet Wish you were here från 1975 agerar stomme då alla dess spår framförs. En lång och fantastisk version av Dogs får agera kronan på verket.
Avslutningen med nästan hela fjärdesidan av The Wall-skivan känns nästan onödig och aningens segdragen. Personligen hade jag hoppat högt av glädje om bandet kastat in någon tidig, rak rocklåt som See Emily play eller Arnold Layne.