Längst in i Galleri Mikrokosmos katakomber visar Rasmus Sköld verk i olika tekniker, men i en sammanhållen riktning. Det här konstnärskapets huvudfåra signalerar ett uppenbart släktskap med några andra konstnärers. Jag tänker i första hand på Christer von Rosen och Olle Schmidt. Man kan säga att de här tre representerar varsin generation. Men de gräver i samma mylla, vilket naturligtvis är intressant och visar på den här "genrens" livskraft.
Det Sköld skildrar är lätt bedagade, lite luggslitna gestalter, som bara döden så småningom biter på. Hans människor har något uppenbart humoristiskt över sig. Samtidigt genomsyras de av ett vemod och av det oupphörliga strävande betingelserna kräver av dem. Men framförallt ådagalägger de en stoisk hållning till livsvillkoren de tvingats acceptera. Det är människoindivider som inte viker ner sig för ett eller annat huggormsbett, eller för ett blixtnedslag i utedasset, inte ens medan man sitter där och begrundar åskgudens framfart i våningarna ovanför.
Sköld laborerar och jonglerar med livets allvarsaspekter; ett allvar som finns med även i de mest humoristiska sammanhangen. Det kan tyckas att utställningen kretsar kring karaktärer från en svunnen tid. Men det har säkert alltid funnits människor som vägrat underkasta sig mainstream-idealen. De som framträder här är lite kantiga, men orubbliga, konsekventa och landar alltid med fötterna först.