När den 19-årige popstjärnan Justin Bieber besökte förintelseoffret Anne Francks hus i Amsterdam skrev han så här i gästboken:

”Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber”.

”Beliebers” är vad Justin Biebers trognaste fans kallar sig och reaktionen blev enorm världen över.

Justin Bieber anklagades för att smäda Anne Francks minne och att försöka göra sig till en större historisk person än Anne Franck.

I själva verket så älskade faktiskt unga Anne Franck filmstjärnor, musik och artister. Att hon skulle ha kunnat ha Justin Bieber som idol om hon hade levat i dag är alltså inte alls orimligt. Men det var få som lyssnade på det örat.

I stället tilltog hånet på nätet.

Tidigare i år skrev den svenska 19-åriga popstjärnan Anton Ewald så här på Instagram: "I morse sa någon snubbe att jag var gay... så jag satte på hans flickvän".

Det var ett plumpt och ganska lågkvalitativt skämt som tidigare hade setts i artistkollegan Eric Saades Instagramflöde. Återigen gick omvärlden i taket: ”Jävla tönt”, twittrade radio- och tv-profilen Cissi Wallin medan en annan bloggare ifrågasatte objektifieringen av kvinnor och varför det skulle vara någonting negativt att vara gay: "Varför måste man bevisa för någon att man inte är gay genom att använda kvinnor som ett objekt som man bangar på, är det så farligt att kallas gay?".

Vips, så hade Anton Ewald gått från att ha varit en lite obetänksam 19-åring med en 19-årings humor till att i stället bli någon som offentligt objektifierar kvinnor och som dessutom har något emot homosexuella.

Dåliga skämt och spontana infall som tidigare uttalades mellan skål och vägg basuneras nu för tiden ut i det offentliga till tusentals följare på sociala medier. Någonstans därute sitter sedan folk som är beredda att hugga direkt, åsiktspoliser som i grunden ofta har rätt (exempelvis i att man inte bör reducera kvinnor till sexobjekt eller uttrycka sig homofobiskt) och överreagerar.

När de stora medierna sedan är ute och trålar på nätet efter ”snackisar” så hittar de snart den lilla stormen i twitterglaset och så kan en förflugen och sedan länge ångrad och raderad tweet hux flux tapetseras över hela landet på löpsedlar.

Sådana uttalanden tenderar dessutom att förfölja en person länge och förknippas med henne.

I dag kan vilken skrivande person som helst nå en potentiell storpublik, ofiltrerat och utan fördröjning.

En följd av denna oberäkneliga medievärld är att tonåriga popidolers uttalanden granskas lika aggressivt och noggrant som ansvariga politikers.

Detta kan också leda till att folk i allmänhet upplever att diskussionsklimatet är ängsligt och att de känner sig påpassade.

Jag kan tänka mig att jag drog både ett och ett annat omoget skämt i tonåren. För att inte tala om alla de gånger jag skrattade åt andras osmakliga vitsar på ett sätt som man förmodligen inte hade anledning att vara särskilt stolt över.

Jag är glad att det skedde i ett ouppkopplat 1980-tal och att jag inte råkade vara en kändis.