De ställer ut tillsammans

Båda konstnärernas verk är särpräglade. Så det föreligger ingen risk för sammanblandning. Ändå tycker jag mig kunna spåra gemensamma förhållningssätt. Båda ägnar sig åt att skildra stämningar/fenomen i naturen, försöker locka ur den hemligheter. Inriktningen fokuserar på något grundläggande, dels i landskapets omedelbara framtoning, dels på hur det påverkats av tidens gång - summan av dess erfarenheter, vad det tagit till sig (och behållit).

Hos båda finns också något rofyllt, men ständigt pågående, något som berättar om givna förutsättningar och långsam förvandling.

Det där grundläggande förändras medan man betraktar vissa bilder, så att de också åskådliggör en process, en cirkulär rytm om man så vill. Det slumrande landskapet väcks, stillnar åter och så vidare.

Bertil Almlöf framhäver och förstärker, samtidigt som han väljer bort för sammanhanget ovidkommande inslag. Karaktären hos det skildrade naturavsnittet framträder på så vis mer "öppnat" för våra granskande ögon. Här blottläggs någonting annat än det strikt vardagliga. Fält, träddungar, bergskonturer och så vidare, får en egenart som inbjuder till reflektioner över landskapets/naturens och mänsklighetens parallella historia.

Karin Almlöf fortsätter idogt sitt utforskande av naturens mer mysteriösa inslag. Det är inte allom givet att dag efter dag, år efter år, se små förändringarna i samma välbekanta vy som ett skådespel, som uppseendeväckande, som förunderligt. Det finns något både uppfordrande och meditativt hos de här bilderna.