Inget snack om saken, månen är verkligen praktfull, men frågan är om den distraherar eller inspirerar henne.
Zelmanis musik rör sig framåt på mjuka tassar, och kräver full koncentration. Ibland får jag för mig att hon betraktar konserter som något nödvändigt ont. Men oftare försjunker hon in i musiken och låter allt ljus falla på mångårige partnern/producenten/gitarristen Lars Halapi.
Halapis solon kan bestå av ett enda skönt crescendo, eller en rytmisk figur som upprepas i oändlighet. Hans spel, som drar ned långa applåder, är en skön kontrast till Zelmanis svalka.
Men är Stegeholms slottsruin rätt forum för Zelmanis stämningsmåleri? Både ja och nej, vill jag svara. publiksorlet tilltar när kvintetten spelar mindre kända låtar. Kylan runt midnatt kommer lika oväntat som vanligt, folk ger efter, publiken minskar ... Det är störande.Samtidigt får vi som sitter kvar vara med om en riktig aptitretare inför höstens turné, som - håll i er östgötar - stannar till både i Linköping och Norrköping. Och den ena Zelmanikonserten blir aldrig den andra helt lik.
Kvällens programvärd Marie Bergman inledde ensam på scenen. I små doser ser jag hennes begåvning och hängivenhet. Men i fullformat har jag svårt för hennes new age - inspirerade mellansnack om "det berättande hjärtat" och sättet att både bruka och missbruka rösten. Att vara programvärd kräver sin kvinna/man. Marie Bergman lämnar i princip inte scenen på sex timmar och bara det är ju ganska fantastiskt. Sen kan man förstås fråga sig om man måste fylla varje sekund med ljud från scenen, vad är det för fel på ett par minuters paus i samband med omriggningarna?
Anders F Rönnblom, en av 70-talets mest säregna singer/songwriters hade den goda smaken att plocka upp ett par av sina bästa låtar från den epoken: "Ramlösa kvarn" och "Ulla Hau", den senare en hyllning till sanddynsfältet på norra Fårö. Rönnblom, som nyss fyllde 68 år, gjorde rätt igenom ett spänstigt och engagerat intryck, i setets första låtar skönjdes påverkan av The Byrds jingle jangle sound, längre fram till exempel i "Jag kysste henne våldsamt" och "Europa brinner" spelade bandet allt mer likt allt mer likt Neil Youngs kompband Crazy Horse. Kanske att jag bara satt och drömde, men visst var det skönt att befinna sig i ett grällt ljudlandskap fullt med övertoner och ylande taggtrådsgitarr. Veteranen Rönnblom blev för mig kvällens stora överraskning.
Den största publikfavoriten var nog Ola Aurell, vars signatur "Det finns mycket man kan göra med en katt". Aurell drog ned skrattsalvor från publiken, improviserade på ett sätt som förde tankarna till Hasse & Tage på sitt mest utflippade humör. Kanske inget man vill ha på platta, men för att citera Tage: "Det finns inget ljud som är finare än att få en hel salong att skratta, både högt och hjärtligt".
Två mer robusta akter bör också omnämnas. Medan Nicke Borgs band "Backyard babies" gör ett uppehåll matchar Nicke sitt andra band Homeland. Nicke själv kunde inte bestämma sig om hans nyare låtar var mest melankoli eller country. Ingetdera säger jag, akustisk rock var det med skönt driv i gitarrerna, men tyvärr också lite enformigt.
Perssons Pack var stora i första halvan av 90-talet och många svenska folkrockare nämner Per Persson som en förebild, bland dem Lars Winnerbäck. Nu åker gruppen på avskedsturné, 25 år blev det till sist. Inte direkt min tekopp men för att kunna inspirera Håkan Hellström måste man förstås ha det lilla extra.