Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie utsattes nyligen för ett mordförsök.
Kulturdebatt
âMordförsöket pĂ„ Salman Rushdie Ă€r ett skĂ€l till varför islam mĂ„ste reformeras och det fria ordet ska fĂ„ vidare spridningâ, skriver Erik Jersenius (NT och Corren 16/8) i en skildring av Rushdies livsgĂ€rning tillika av islams, som han ser det, inneboende fundamentalism. Under yttrandefrihetens flagga kan man dock ana konturerna av en nĂ„got etnocentrisk och tvĂ€r syn pĂ„ islam. En för övrigt intressant och viktig text om en av vĂ„r samtids viktigaste kulturprofiler och om hans tappra kamp för yttrande- och konstnĂ€rlig frihet blev sĂ„ledes, sĂ€kerligen oavsiktligt, Ă€nnu ett litet vindpust i seglet för den stegrande islamofobiska hĂ€xjakten vi bevittnar i Sverige idag.
Problemet Ă€r egentligen inte texten i sin helhet, varken sett till dess form eller substans. Kanske överraskar den nĂ„got med sin volym pĂ„ hela tre sidor; ett resultat av den makt en kulturchef pĂ„ en svensk dagstidning kan ha. Det Ă„terstĂ„r att se om jag lyckas matcha denna volym med min text och om den â i yttrandefrihetens och jĂ€mlikhetens namn â förĂ€ras med en publicering trots att den bjuder pĂ„ ett annat perspektiv.
Hursomhelst, Jersenius text Àr mer Àn bara kvantitativt rik; vÀvd med en illuminerande pondus pÄ en bÀdd av tilltalande mosaik av kulturhistoriska pusselbitar Àr texten en övertygande kritik av det religiösa drevet mot Rushdie och islamistiska fanatikers oförmÄga att möta den fria tanken och det fria ordet. Emellertid hÀrbÀrgerar texten en handfull tillsynes obetydliga men, ur ett demokrati- och inkluderingsperspektiv, ÀndÄ inte helt oproblematiska detaljer. De behöver belysas.
För det första, texten tar avstamp i den brittiske filosofen Roger Scrutons tankar om att de stora monoteistiska religionerna lĂ€tt kan âfastna i dödligt gravallvarâ men att judaism och kristendom Ă€ndĂ„ har utvecklats och blivit alltmer humoristiska och sjĂ€lvdistanserade. Islam dĂ€remot, menade Scruton, saknar humor vilket Ă€r att betrakta som det största hotet idag. Problemet Ă€r att Scruton var en kĂ€nd högerkonservativ tĂ€nkare vars syn pĂ„ religion var stöpt i den judisk-kristna traditionen som norm. Förvisso erkĂ€nde och prisade han de antika muslimska filosoferna som al-Farabi, Ibn-Sina och Ibn-Rushd. Men detta var ingalunda villkorslöst. Alla dessa tre muslimska filosoferna hade anammat den aristoteliska â och dĂ€rmed alltsĂ„ det vĂ€sterlĂ€ndska â synsĂ€ttet. Med andra ord, sĂ„ lĂ€nge islam bekrĂ€ftade vĂ€stvĂ€rlden sĂ„ var den tolererbar. I annat fall var den blott ett brus som stod i vĂ€gen för Scrutons frĂ€msta ambition â att propagera för den anglikanska kyrkans oumbĂ€rlighet.
1. Ibn Rushd i filosfisk debatt, illustration av Monfredo de Monte Imperiali frÄn 1300-talet. 2. Roger Scruton
För det andra, Scruton var ocksĂ„ kĂ€nd försvarare av religionens roll som central för samhĂ€llet â dock inte i dess förmĂ„ga att möjliggöra andlig frigörelse utan snarare i dess förmĂ„ga att skymma (engl âendarkenâ) mĂ€nniskors sinnen pĂ„ ett sĂ€tt som begrĂ€nsar den fria viljan och dĂ€rigenom hĂ€mmar oönskade ingivelser och beteenden. Ironin i att just denna filosofi utgör grunden i en text som söker försvara den fria tanken och kulturen Ă€r svĂ„r att bortse frĂ„n.
För det tredje, Jersenius avrundar Scrutons analys av islam med ett rungande: âDet Ă€r alltid hot, vĂ„ld och förstörelse som anvĂ€nds [inom islam] för att tysta kritiker och ödelĂ€gga muntra sinnenâ. Alltid Ă€r vĂ€ldigt lĂ„ng tid, brukade min gamla filosofiprofessor skĂ€mtsamt pĂ„peka nĂ€r han ville understryka allvaret i hur vi vĂ€ljer att uttrycka oss. Att islam dessutom framstĂ€lls som en homogen religion bidrar till kĂ€nslan av breda penslar och svepande drag.
Det finns en hel del forskning som ger en annan bild. Den amerikanska socialantropologen Sabra Jean Webber, till exempel, skriver i sin artikel "Humor and Religion: Humor and Islam" att muslimer, i olika tider och i olika kulturer, uppvisar en mĂ„ngfald av olika instĂ€llningar till humor: frĂ„n sekulĂ€r humor bland muslimer som kritiserar religionen till en mer generell humor som anvĂ€nds för att synliggöra diverse samhĂ€llsproblem och missförhĂ„llanden eller en religiös humor som underlĂ€ttar religiös-etisk vĂ€gledning â och mycket mer dĂ€remellan.
En röd trÄd som Webber tycker sig kunna se Àr en generell sympati för mÄttlighet dÄ omÄttlig humor ofta ansÄgs likna ett rus, inte helt olikt det frÄn exempelvis alkohol eller trans, och som dÀrför kan ha setts som nÄgonting som fördunklar förnuftet. Men inte ens denna böjelse för mÄttlighet Àr allestÀdes nÀrvarande inom islam. De dansande dervischernas andliga frigörelse medels trans och den ikoniska persiska poeten Hafez lovsÄng till vin och kroppslig intimitet som vÀgen till transcendens och nÀrhet till gud torde vara bevis nog för detta.
1. MiniatyrmÄlning av Ibn Sina av okÀnd konstnÀr. 2. MÄlning förestÀllande Hafez av Abolhassan Sadighi.
Mer dĂ€rtill, till skillnad frĂ„n Scrutons sympati för religionens förmĂ„ga att skymma mĂ€nniskors sinnen pĂ„ ett sĂ€tt som begrĂ€nsar den fria viljan verkar mĂ„ttlighet som dygd fungera precis tvĂ€rtom: som en gardering mot att tappa greppet om sina tankar och handlingar. Detta tycks mer förenligt med förestĂ€llningen om den fria viljan och tanken. För övrigt Ă€r mĂ„ttlighet en dygd som Ă€r, om inte universell sĂ„ Ă„tminstone vanligt förekommande i mĂ„nga av vĂ€rldens kulturer â inte minst i den svenska dĂ€r den resonerar i harmoni med begreppet âlagomâ.
Ett annat exempel Ă€r Georges Tamer, professor i orientalisk filologi och islamiska studier vid Friedrich-Alexander-University Erlangen-NĂŒrnberg, som bland annat har skrivit artikeln "QurâÄn and humor" i boken "Humor in Arabic Culture" som han ocksĂ„ var redaktör till. DĂ€r skriver han att den vedertagna uppfattningen i vĂ€stvĂ€rlden att muslimer saknar humor Ă€r en grav förenkling som bortser frĂ„n det stora antal samlingar av komiska berĂ€ttelser och anekdoter pĂ„ arabiska frĂ„n 900-talet och framĂ„t.
Tamer menar att denna förestĂ€llning om muslimer har utvecklats frĂ„n den etnocentriska övertygelsen om att islam Ă€r en helt frĂ€mmande religion och att muslimer Ă€r "de oigenkĂ€nnliga andra" i jĂ€mförelse med mĂ€nniskor som bor norr och vĂ€ster om medelhavet. Detta Ă€r alltsĂ„ kĂ€rnan i det som den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said kallar för "orientalism" â systematisk vĂ€sterlĂ€ndsk skildring av andra kulturer som stagnerande och förĂ„ldrade i en strĂ€van att se sin egen kultur som överlĂ€gsen och sig sjĂ€lva som den rĂ€ttmĂ€tigt hĂ€rskande normen.
Utöver Webber, Tamer och Said bör kanske ocksÄ Ulrich Marzolph, professor i islamiska studier vid Georg-August-University in Göttingen, Samah Selina Choudhury, bitrÀdande lektor vid Department of Philosophy and Religion, Ithaca College samt Gilbert Ramsay och Moutaz Alkheder, bÄda forskare vid University of St. Andrews Centre for the Study of Terrorism and Political Violence, nÀmnas dÄ alla de lyfter en mÄngfald av olika instÀllningar till humor bland muslimerna istÀllet för att rama in alla muslimer som humorlösa. Jag nÀmner inte dessa forskare nödvÀndigtvis för att motbevisa Scruton utan mer för att visa pÄ att bilden av hur muslimerna ser pÄ humor varierar beroende pÄ vilka kÀllor vi anvÀnder oss av och att den samlade dokumentationen tyder pÄ att den kÀnnetecknas av en stor variation beroende pÄ vilket Ärhundrade och vilken vÀrldsdel vi tittar pÄ.
Lars Vilks pÄ Galleri Kronan 2010.
För det fjÀrde, i Jersenius text lyfts bÄde Lars Vilks och, om Àn nÄgot mer indirekt, Rasmus Paludan som symboler för den demokratiska yttrandefriheten under hot. Sanningen Àr att Lars Vilks har vistats flitigt i islamofoba och bevisligen antidemokratiska högerextremistiska kretsar och hÄllit tal vid antimuslimska konferenser och samtidigt som vi alla mÄste stÄ upp för Lars Vilks rÀtt till yttrandefrihet sÄ fÄr det inte hÀmma oss frÄn att kunna kritisera hans nÀrhet till och betydelse för odemokratiska och religionsfientliga grupper i samhÀllet. Att idolisera nÄgon som har upplÄtit sin konst till antidemokratiska krafter bara för att denne pÄstÄr sig kÀmpa för yttrandefriheten vore att driva kampen för yttrandefriheten "in absurdum" och dÀrmed riskera urholka dess syfte och betydelse.
Rasmus Paludan manifesterade pÄ Gamla torget i Norrköping i Är
Rasmus Paludan dyker ocksĂ„ upp i texten, men nĂ„got mera förklĂ€dd. Han nĂ€mns faktiskt inte vid namn men Jersenius vĂ€ljer att omnĂ€mna pĂ„skhelgens upplopp som âKorankravallerâ, som olyckligt nog Ă€r ett begrepp som har myntats av och anvĂ€nts trĂ€get bland kĂ€nda högerextremistiska nyhetsportaler och profiler. Ibland kan vĂ„r iver att tydliggöra vĂ„rt stĂ€llningstagande och/eller understryka allvaret i ett problem fĂ„ oss att ta i en smula för mycket. Effekterna av det Ă€r ofta mer kontraproduktiva Ă€n vi initialt rĂ€knat med.
För det femte, som jag pĂ„pekat tidigare, texten ramar in islam som en homogen religion samtidigt som den fokuserar pĂ„ en fundamentalistisk Khomeini-ledd islam med rötter i Iran. Liknande fundamentalistiska tolkningar av islam finns lite varstans i vĂ€rlden men Ă€r ingalunda representativa för de nĂ€stan 2 miljarder muslimer i vĂ€rlden â frĂ„n Mellanöstern via Afrika och Asien men ocksĂ„ Syd- och VĂ€steuropa samt Nordamerika. LĂ„t oss till exempel inte glömma den iranska Gröna revolutionen 2009-10 dĂ€r ungdomar, kvinnor och universitetsstudenter protesterade i tusentals runtom i Iran. Hundratals miste livet i kampen för demokratin. LĂ„t oss inte heller glömma den arabiska vĂ„ren 2010-11 dĂ€r folket i arabisktalande lĂ€nderna i Nordafrika och Mellanöstern â i Tunisien, Libyen, Egypten och Syrien â reste sig och dĂ€r mĂ„nga offrade livet för rĂ€ttvisa och demokrati.
Att islam och miljarder av hederliga och fredliga muslimer (utövande eller inte) gÄng pÄ gÄng ramas in i en beskrivning som synonyma med islamism och fundamentalister skapar en avgrundsdjup klyfta, inte enkom mellan öst och vÀst utan ocksÄ mellan vÄrt svenska majoritetssamhÀlle och vÄra muslimska medborgare.
Protester i Yemen under arabiska vÄren 2011.
Slutligen, Jersenius lĂ„ter sig Ă€nnu en gĂ„ng inspireras av Scruton nĂ€r han pĂ„pekar: âI vĂ€st har ideologiskt renlĂ€riga antirasister, feminister och andra aktivister satt i system att tysta humorister som skojar om sĂ„dant som âinte Ă€r roligtâ. Genom att tillskriva komiker och andra epitet som ârasistâ eller âsexistâ ska de tystas, tvingas till avbön och rĂ€tta in sig i ledet. Bitsk brittisk satir i klassiska tv-serier [âŠ] Ă€r i dag otĂ€nkbarâ. Faktumet Ă€r att det finns mycket som var vanligt förut som idag Ă€r otĂ€nkbart: pĂ„lning, rĂ„dbrĂ„kning, slaveriet, mĂ€tning av pannor och skallben, barn- och husaga, lobotomi, öppet sexistisk reklam i stora mediekanaler, kvinnorna fick inte röstrĂ€tt förrĂ€n 1921 och homosexualitet sĂ„gs som en sjukdom och var straffbart Ă€nda fram till 1944, för att nĂ€mna nĂ„gra exempel. Det kallas för utveckling. SjĂ€lvklart ska inte humorn förbjudas via lagstiftning men humor som sparkar nerĂ„t, vars syfte Ă€r att förminska och hĂ„na, humor som ger nĂ€ring till förtryck och ojĂ€mlikhet ska vĂ€l Ă€ndĂ„ kunna tĂ„la kritik. Ăr det inte sĂ„ yttrandefriheten fungerar?
Att gĂ„ emot en entydig forskningsfront som har hjĂ€lpt oss med kunskap och insikt om förtryckande maktstrukturer som könsordning, klassystem, vit överhöghet och om vikten av det intersektionella perspektivet â samma kunskap som har sĂ€krat vĂ„r utveckling och stĂ€rkt vĂ„r demokrati â har under det senaste decenniet blivit nĂ„got av extremhögerns och högerpopulismens signum. SĂ€rskilt genom att försöka fĂ„ forskare och sakkunniga att framstĂ„ som âideologiskt renlĂ€rigaâ, som ju inte kan vara annat Ă€n en illa dold eufemism för "fundamentalister". Men Ă€r det inte just genom forskning och dess roll i det offentliga samtalet som vi gör viktiga moralisk-etiska förflyttningar och blir mer klarsynta och bĂ€ttre som samhĂ€lle?
Alla Ă€r vi formade av vĂ„ra bakgrunder och kan dĂ€rför se vĂ€rlden genom nĂ„got olika glasögon dĂ„ och dĂ„. Men istĂ€llet för att vara alltför dömande nĂ€r nĂ„gon sĂ€ger eller skriver nĂ„gonting som kan upplevas som orĂ€ttvist borde vi kunna vara lite mer tillĂ„tande och förstĂ„ende mot varandra. Det gĂ€ller Salman Rushdies rĂ€tt till yttrandefrihet lika mycket som Jersenius rĂ€tt till att göra motstĂ„nd mot islamism â men ocksĂ„ 2 miljarder muslimers rĂ€tt till att inte dras över en kam och hĂ„llas ansvariga pĂ„ grund av nĂ„gonting en liten brĂ„kdel av dem gör. Det Ă€r sĂ„ vi kan hjĂ€lpa varandra utvecklas. Ibland kanske vĂ„ra perspektiv ligger lite vĂ€l lĂ„ngt frĂ„n varandra. Och precis dĂ€rför har vi anledning att mötas och âprovtĂ€nkaâ tillsammans innan vi har hunnit smida pĂ„ vĂ„ra respektive perspektiv i enrum eller endast bland vĂ„ra likar. Denna text kan kanske ses som ett försök till just detta.
Min ambition var aldrig att underminera betydelsen av Jersenius starka röst för den fria kulturen och yttrandefriheten eller att relativisera den destruktivitet som religiös fanatism â och i det hĂ€r fallet i synnerhet islamism â har gjort sig skyldig till. IstĂ€llet vill jag försöka bidra till en fördjupning och nyansering av denna debatt genom att lyfta nĂ„gra viktiga aspekter som förblev osynliga i Jersenius ganska hĂ„rda kritik â kritik som kan mycket vĂ€l vara behövlig men som kunde ha varit nĂ„got finare kalibrerad och mer precis.
Med tanke pĂ„ att allmĂ€nna val Ă€r mindre Ă€n tvĂ„ veckor bort kĂ€nns det sĂ€rskilt viktigt att vi vĂ€rnar om demokratin i sin helhet och inte stĂ€ller tvĂ„ av dess grundstenar â i det hĂ€r fallet religions- och yttrandefrihet â mot varandra. Detta för att undvika ytterligare och Ă€nnu djupare social exkludering och klyftor och ocksĂ„ för att se till att vĂ„r kulturdebatt inte skulle rĂ„ka ge nĂ€ring till antidemokratiska krafter i samhĂ€llet â nĂ„gonting som jag Ă€r sĂ€ker att ingen av oss vill.
Haris Agic
Filosofie doktor i socialantropologi, strateg inom demokrati och inkludering, demokratitalare