När Gunilla Carlsson (m) flaggar för en försiktig reformering av Sveriges biståndspolitik tar det hus i helvete. Att döma av Kent Härstedt (s), Peter Eriksson (mp) med flera står Carlsson i begrepp att leda biståndet raka vägen till slaktbänken. Kritikerna bör besinna sig, och åtminstone något beakta de argument som biståndsministern för fram.
Den största förändringen, enligt Gunilla Carlssons förslag, är tanken att dela in biståndsländerna i fyra kategorier. Förslaget är invändningsfritt och framstår som en logisk konsekvens av den strategi som säger att fattigdomsbekämpningen ska prioriteras. Jag är fullständigt övertygad om att även en socialdemokratisk regering hade anammat landfokuseringsprincipen.
Att Sverige bantar antalet mottagarländer från 70 till 33 får knappast några dramatiska konsekvenser för det enskilda mottagarlandet. Så avgörande är inte de svenska pengarna. Det förutsätter dock att regeringen inte tafsar på det multilaterala biståndet - de pengar som slussas via FN och EU - eller skär ner på det humanitära biståndet och på de medel som baxas till enskilda hjälporganisationer.
Sverige är ett av fem länder som lever upp till FN:s målsättning att de rika länderna ska avstå minst 0,7 procent av sin inkomst i bistånd. En fråga som varken alliansen eller socialdemokraterna berör är den stötande och av Världsbanken dikterade strategin att bekosta skuldavskrivningar med biståndspengar. Om den strategin är de nämligen överens.