- Jättebra att familjehemmen uppmärksammas, det är viktigt att belysa vad det ger tillbaka att ta emot barn och ungdomar, säger Ingela.
Hon bedriver familjehem sedan 1980-talet. Veteran, alltså. Ingela jobbade tidigare på Migrationsverket i Norrköping. Efter flytten från Linköping till trakterna mellan Ödeshög och Tranås kände sig Ingela och maken hemma. I dubbel bemärkelse.
- Det finns annat än den traditionella karriären.
Många barn och ungdomar har anlänt till Hålan. Vistats där antingen kort eller lång tid. "Barnen ska bli trygga, harmoniska människor, det är målet", säger Ingela.
- Att finnas till för andra, är det inte det som gör oss till människor?
Samtidigt: Det handlar inte om att ge upp sitt eget liv. Att offra sig för andra.
Ingela Melchersson hoppas att fler familjer vill prova på modellen med familjehem. "Man gör det inte för att tjäna pengar, man får ersättning, inte lön, men det finns andra drivkrafter, tyvärr talas det för lite och för sällan om just detta."
Flera andra ringer eller mejlar. Eivor ("Jag kallar mig fostermamma och har tagit emot barn och tonåringar i 15 år") avstår i dag från att skylta med att hon har familjehem. Hon reagerar på "alla negativa skriverier om illa skötta familjehem" och konstaterar att "det är sällan man läser om fungerande familjehem och det är ju dom flesta".
Ligger mycket i det.
Jag ska återkomma till andra som hört av sig. Däribland en socialsekreterare som tar fasta på det jag avslutade min tidigare krönika med - påståendet att den politiska sfären och ansvariga chefer måste backa upp socialförvaltningens fotfolk.