Correns ledarsida beskriver det som ett "mysterium" att väljarna inte gör vågen efter ett år med regeringen Reinfeldt. Tips till ledarskribenterna: Lyft blicken från alliansens endimensionella propagandapladder och sätt ögonen i de välfärdsrapporter som produceras vid Umeå universitet. Då skingras dimmorna och frågetecknen rätas ut. Rapporterna ger entydigt besked: Väljarna efterfrågar inte ett uppbrott från den traditionella välfärdsstaten. Väljarna ligger inte på knä och bönar och ber om ökade inkomstklyftor. Alltså reagerar väljarna när politiken utformas i enlighet med de välsituerades intressen. Ett "mysterium" är det minst av allt.
Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson säger sig företräda en politik som ställer krav på medborgarna. Utgångspunkten är invändningsfri. Den praktiska tillämpningen avviker dock från från retoriken. Kraven riktas ensidigt mot grupper som redan har svårt att finna fotfäste - på samma gång som de priviligierade gynnas med provocerande höga skattesänkningar. Disciplinering och piska för de utsatta, fri lejd och morötter till folk som har sitt på det torra - så lyder borgar- regeringens raspiga refräng.
Strategin är genomtänkt. Strategin vädjar till våra mest primitiva känslor. Regeringen vet att den inte kan drämma till med ett plötsligt och omtumlande systemskifte. Därför skyndar den långsamt. För att lyckas måste den slå in kilar mellan de som arbetar och övriga. Medelst mutor (skattesänkningar) ska vi som knegar heltid och tjänar hyfsat förmås att distansera oss från de arbetslösa och de som hankar sig fram på taskigt betalda deltidsjobb. Den arbetslöse som skuldbelägger sig själv och inte ställer krav - det är vad Maud Olofsson menar med "värderingsskifte".
Ministären Reinfeldt skakar av inre motsättningar. Arbetsrätten, försvaret, fastighetsskatten, forskningen, infrastrukturen är frågor som klyver regeringen. Den 1 januari 2008 höjs bensinpriset med 29 öre. Löftesbrott är inget bra sätt att vända en fallande popularitetskurva.
Nu har jag papper på att jag är ett fornminne. Papperet är ett diplom utfärdat av Östergötlands fornminnes- och museiförening. Landshövdingen överräckte det. Så nu är vi två i Östergötland: Jag och Rökstenen. Sten Berglind, ett annat formninne, ringde förra veckan och berättade om sin raggarutställning i Västerås bibliotek. Ringde och ringde. Han skickade röksignaler. Skröt om att han suttit i samma jury (Power Big Meet) som "sin" landshövding Mats Svegfors. Mitt besked att jag diplomerats till fornminne av "min" hövding ristade runor i fejset på Sten, som kvickt bytte samtalsämne. I går började jag läsa en ny bok. Tage Erlanders dagbok från 1957.