Statsminister Fredrik Reinfelt tippar att Mona Sahlin blir socialdemokraternas nästa ordförande. Den här gången är Reinfeldt inte ute och cyklar i klaveret, eller hur ordstävet lyder. Mycket tyder på att Sahlin - 50 år i mars! - tar över efter Göran Persson. Förvånansvärt? Inte efter det att de två hetaste kandidaterna, den utomordentligt dugliga Carin Jämtin och den överreklamerade Margot Wallström, sagt nej till att kandidera. De tre nämnda plus Ulrica Messing är bland de socialdemokrater som fått flest nomineringar inför ordförandevalet. Ur den synpunkten förefaller valet av Mona Sahlin lika självklart som Kalle Anka i tv på julafton. Sahlin har åtminstone en egenskap som kvalificerar henne: Hon verkar vilja bli partiordförande.
Mona Sahlin väcker känslor. Det finns partifolk som älskar henne, medan andra skulle föredra Göran Perssons huggkubbe som partiledare framför Sahlin. Hennes erfarenhet är dokumenterat stor. Få har suttit på så många statsrådstaburetter som Mona Sahlin, som dessutom fungerat som partiordförande. Men vad har egentligen den före detta integrations-, arbetsmarknads-, näringsministern med mera egentlgen uträttat? Inga stordåd precis. Mera mycket prat och lite verkstad. Ungefär som Margot Wallström. Med partiledarskapet följer dock helt andra möjligheter, och kan socialdemokraterna förverkliga idén om ett breddat ledarskap tyder det mesta på att Sahlin förmår att kreera rollen som ordförande. Det svåra för det f d regeringspartiet är inte att kritisera borgarregeringens politik. Det svåra är att utforma handfast och övertygande alternativ, som bygger på mer än enkla och tvärsäkra fördömanden av regeringen. Valet av ny partiledare är egentligen en tredjehandsfråga. Viktigast är politiken, vilken inriktning den ska ha, men hellre Mona Sahlin än den obegripligt upphaussade Margot Wallström. I kulisserna väntar den nya generationens socialdemokrater. Europaparlamentarikern Åsa Westlund och riksdagsledamoten Luciano Astudillo är två av de yngre som successivt bör lotsas in till större uppgifter.
Många fackligt aktiva sossar, de flesta äldre män, sätter sig på tvären så snart Sahlins namn nämns. De gnälligt förgrämda gubbsen hänvisar upprört till Sahlins försvar av det så kallade strejkstoppet 1990. Att LO-gubbarna gjorde den då unga och nytillträdda arbetsmarknadsministern ensamt ansvarig för ett kollektivt regeringsbeslut vittnar om den unkna atmosfär av feghet som åtminstone då präglade delar av den s k Rörelsen. Statsministern och partiordföranden Ingvar Carlsson vågade de sig inte på.
Statsminister Reinfeldt förklarar i diverse intervjuer att han är nöjd med regeringens första 100 dagar. Ännu nöjdare blir han i mars. Då sänks a-kassan från 80 procent till 65 procent för ungefär 100 000 personer. "Det ger fler jobb", rabblar regeringen. Visst. Eftersom fler behöver socialbidrag måste kommunerna anställa fler socialsekreterare. Elisabet Larsson i Motala berättar att hon arbetar deltid. "Nu ändras arbetskravet och det räcker med att jag är borta från jobbet en dag på en månad för att jag ska förlora min a-kassa", mejlar Elisabet.
Det är det som är vitsen, Elisabet. Regeringens strategi är lika klartänkt som infernalisk. Först när a-kassan torpederats blir borgarnas våta dröm - den oreglerade låglönearbetsmarknaden där knegarna bjuder under varandra i ivern att få jobb - sann. Säga vad man vill om regeringen, men den vet vad den gör och vill.