Även om tillståndet hela havet stormar ännu inte infunnit sig, vacklar Fredrik Reinfeldts skakiga kabinett betänkligt. Trots vrålande högkonjunktur och massiv jobbtillväxt flyr väljarna högerpartierna. Socialdemokraterna är större än de fyra regeringspartierna tillsammans. Kristdemokraterna balanserar på randen till fyraprocentspärren. Centern får inte det opinionsmässiga lyft som partistrategerna hoppas på. Att Reinfeldts eget parti, moderaterna, hävdar sig bra är en ringa tröst för statsministern.
Sånt som avsuttna ministrar och kritik av utrikesminister Carl Bildt betyder litet för de många väljarna. Sak samma med den stormpiskade badbalja där folkpartisterna guppar omkring. Leijonborg eller Björklund? Vem bryr sig, mer än de närmast sörjande. Ändå har Reinfeldt anledning att oroa sig. Trots regeringens sofistikerade mutpolitik, jobbavdrag och slopad fastighetsskatt, gör inte väljarna vågen. Många oroas i stället för den orättvisa fördelningspolitiken. Därför seglar socialdemokraterna upp jämsides och förbi i opinionsmätningarna - trots att oppositionspartiet ännu inte presterat ett konkret alternativ till regeringens ta från de fattiga-ge till de rika-politik.
Regeringens skattepolitik sparkar snett. Att de fem procenten med högst inkomster garanteras tiotals miljarder kronor i skattesänkningar har inget med en uthållig jobbstrategi att göra. Skattesänkarkalaset finansieras av de långtidsarbetslösa som hänvisas till något som kallas jobb- och utvecklingsgaranti och kommer att tvinga många till socialen. Så vidgas klyftorna i Reinfeldts Sverige. "Allians för Sverige är en allians för hela Sverige", sa statsministern i sin första regeringsförklaring. Det återstår att bevisa.
Pendeln svänger snabbt. 2002 drev Corren med flera en hämningslös kampanj mot det så kallade höghusbygget vid Stångån. Det var ingen hejd på vilket elände som skulle drabba stan om NCC:s byggplaner förverkligades. Dessvärre lyckades inte Corren, länsstyrelsen med flera i sitt uppsåt, att stoppa bygget. Politikernas beslut, att inte väja för det småaktigt inskränkta, var viktigt, och i dag verkar de flesta, inklusive Correns journalister, ha kommit till sans. Tack för det. Få verkar reflektera över det, men faktum är, att det mest storartade med Linköping är förmågan att hantera den svettiga befolkningstillväxten. "Visst ska Linköping växa, men bygg inte här!" - så har de medialt uppiskade "folkliga" protesterna ljudit. Drottningtornet raserade inte "den karakteristiska Linköpingssilhuetten" (vilket trams!), och nu våras det för förnuft och sans.