ROCK-BERRA VAR MIN första rockidol. Näst Elvis förstås. Berra bodde i samma kåk som jag. Filippas väg i Vadstena. Han lirade för öppet fönster. "Oh, oh, oh, oh, what you´ve done to me..." Vi snorungar stod utanför och lyssnade. Det kändes som att dörren till en Ny, Stor och Spännande Värld öppnades på glänt. Ibland uppträdde Rock-Berra på Lions lördagsmatiné. Jävlar så stolt jag var. "Berra och jag bor i samma hus". Sa jag till allt och alla.
Minnesbilden av Rock-Berra ackompanjerar läsningen av Börje Lundbergs storslaget magnifika praktverk "Stora Rock´n´Roll- boken. Sveriges rockkungar 1955-1963" (Premium Publishing). Vilken bok! Den som inte anser sig behöva den har missuppfattat meningen med livet. På drygt 400 sidor paraderar Hjältarna förbi: Rock-Ragge, Lille John (193 cm), Little Gerhard, Vita Björn, Rock-Olga, Burken, Jerry Williams osv. Samtliga svenska Ur-Rockers som spelade in minst en skiva finns med. Östergötland fladdrar förbi. Rock-Birgers Trio från Linköping med Birger Pettersson som leading star var bokade till en rocktävling på Nalen. Kruxet var att gänget valde fel låt. "Buena sera" var redan tingad av Little Gerhard. Birger & Co återvände till Linköping och fick stryk av Lars Weine Dahl när "Linköpings Elvis" skulle koras. Men två 78-varvare blev det, inspelade i gamla Folkets hus. Birger kärade ner sig, flyttade till Motala och började jobba som grävmaskinist. Håkan Stahre föddes i Boxholm, bildade The Rockin´ Birds i Tranås och gjorde succé på Nalen.
BÖRJE LUNDBERGS BOK är så faktaspäckad att Nationalencyklopedin framstår som en naken griffeltavla. Varenda sida är ett hisnande kunskapslyft. Inte visste jag att Paul Anka spelar triangel på den (tycker jag) första svenska rocklåten med svensk text: "Skoldags" med Lill-Babs och Little Gerhard. Mera Östergötland: Lille John syr uniformer på fängelset i Linköping. Han dömdes 1959 för "rättsstridigt tvång" (våldtäkt) och åkte in på arton månader.
Rockens genombrottsår infaller när det svenska tillväxtundret 1959-1970 med industrin som motor tar fart. Alltså är det självklart att de flesta Rockhjältarna kommer från arbetarklassen. Där finns publiken. Arbetarungdomarna har jobb och tar för sig av den accelererande köpkraften. Mötesplatsen heter Folkets park. Att vuxenvärlden och det etablerade samhället (inklusive Sveriges Radio) öser sitt förakt över rocken sporrar ytterligare. Rock´n´roll blir en identitet. Klasskänsla och rock´n´roll är ett.
SÅNGARNAS ENGELSKA uttal är ofta uselt. Rockens barndom är en spegelbild av de vråldjupa klyftor som präglade skolvärlden. Engelska lästes av en minoritet. (Sju procent tog studentexamen.) Rock-Birger & Co lärde sig texterna genom att lyssna på originalen. Inte undra på att de snubblade på orden i Elvis tungvrickssnabba "Hard headed woman".
En feministisk, genusstyrd forskare gråter förstås blod. Sak samma med den som ropar efter etnisk mångfald. Rockarna var vita män. Rocken som en spegelbild av samhället. Men undantag fanns: Rock-Olga och Rockin´ Sam. Sam hette Samir Safwert, hade välbärgade föräldrar, växte upp i USA och Egypten, innan familjen nådde Lidingö (!).
BÄST AV DE FÖRSTA? Jag säger som Jerry Williams: Rock-Ragge. "Skitigare och mer äkta". Ungefär som Rock-Berra.