Kommunens hyresnämnd dignar under anmälningar från upprörda hyresgäster. Inte sällan gäller klagomålen bristande underhåll av fastigheterna. Corren har begärt att få granska närmare 50 domar i ärenden som rör just detta, bara den senaste femårsperioden.
Det verkar finnas fall där hyresvärdar agerat i rent cyniskt vinstmaximerande syfte. Bostäder har medvetet tillåtits förfalla för att värden kortsiktigt ska kunna krama så mycket profit som möjligt ur hyresintäkterna. För sådant finns naturligtvis inga ursäkter. Samtidigt vore det fel om man tror att hela problemet handlar om illasinnade hyresvärdskapitalister som röker feta cigarrer och bär cylinderhatt. Till bilden hör även ett politiskt beslutat regelverk som, barockt nog, stimulerar dåligt underhållna hyresfastigheter. Detta regelverk är också främsta orsaken till att det i Sverige under sju decennier (!) ständigt suckats över bostadsbrist och otillräcklig tillgång på hyresrätter, särskilt i expansiva tätorter.
Roten till det onda är nämligen hyresregleringen, som infördes 1942. Den var ursprungligen menad som ett tillfälligt ingrepp för att motverka inflationen, genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av statsmaktens byråkrater framräknade och godkända. Men regleringen blev förstås permanent, modifierades på 1970-talet under beteckningen bruksvärdessystemet, och kom istället att motiveras utifrån socialpolitiska skäl. Även om vissa lättnader skett på senare år, är det huvudsakligen 1942 års inskränkning i avtalsfriheten som fortfarande gäller.
Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp. Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt. Därmed även värdarnas intresse och ekonomiska utrymme att ordentligt underhålla sitt fastighetsbestånd. Nyproduktionen föll till alarmerande låga nivåer, eftersom det privata investeringskapitalet i praktiken jagades bort från hyresmarknaden. Omsättningen på äldre hyresrätter stagnerade, den ökande efterfrågan skapade en omfattande svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem i efterkrigstidens Sverige.
När marknadskrafterna satts ur spel, blev istället lösningen att staten och kommunerna fick träda in. Med skattemedel och centralplanering försökte politikerna fåfängt bygga bort bristsituationen, mest känt illustrerat av det sena 60-talets desperat ingångsatta miljonprogram. Numera är också den vägen stängd i takt med att byggpengarna från det offentliga sinat. De som främst drabbas av hyresregleringen är ungdomar och låginkomsttagare, som saknar de välbärgades möjligheter att helt sonika köpa sig förbi köerna, exempelvis genom att skaffa privat bostadsrätt eller villa. Vilken social rättvisa ligger i detta?
Så varför då inte införa marknadshyror igen? Jovisst. Det är vad de flesta ekonomer rekommenderar. Men varken från borgerligt eller socialdemokratiskt håll vågar man knappt andas ordet. Marknadshyror har i 70 år varit ett politiskt tabu. Bryt det, den som kan.