I dag samlas makthavare från hela världen i New York för ett extrainsatt klimatmöte arrangerat av FN. Anledningen är att generalsekreterare Ban Ki-Moon vill skynda på medlemsländernas åtgärder inför den klimatkonferens som hålls i Paris nästa år. Med anledning av mötet samlades i söndags 310 000 människor på gatorna i New York för en gemensam demonstration. I folkhavet rörde sig bland andra generalsekreteraren, iförd keps och t-shirt med texten ”Jag är för klimatåtgärder” (SvD 21/9), tillsammans med stadens borgmästare Bill de Blasio och USA:s förre vicepresident och nobelpristagaren Al Gore.
I London demonstrerade 40 000 personer och i Paris cirka 5 000. Också i Madrid, New Delhi och flera stora städer i Australien samlades människor för att sätta press på ledarna (bland andra Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt) för de 140 länder Ban Ki-Moon kallat till sig i New York. Så hur var det i Sverige, detta föregångsland i klimat- och miljöfrågorna? Jodå, i Stockholm anordnades också ett demonstrationståg. 200 personer uppskattas ha dykt upp. Ett förvånansvärt futtigt antal för en sådan internationellt uppmärksammad klimataktion.
I våras vädrade klimataktivisterna morgonluft. Den akuta ekonomiska krisen hade mojnat något och återigen tycktes miljöfrågorna kunna få utrymme. Miljöpartiet fick 15,41 procent av rösterna i valet till Europarlamentet och parlamentarikern Isabella Lövin (MP) var namnet på allas läppar. Under sommaren hände dock något. Miljöfrågorna tappade i fokus. Inte ens språkrören tog sina chanser att lyfta fram dem. Den som i valrörelsen snackat mest grön politik måste vara Centerledaren Annie Lööf. När Åsa Romson hade allas öron och ögon på Almedalsscenen i somras prioriterade hon feministisk kritik mot den vite heterosexuelle mannen framför koldioxidutsläpp. MP tappade mark och landade i riksdagsvalet på 6,89 procent.
På sätt och vis smart röstat av svenskarna. Europaparlamentet är ett betydligt kraftfullare forum för klimatfrågan än nationella parlament, i synnerhet små som det svenska. Dessutom är Sverige redan ledande på området. Utmaningen består mer i att få övriga världen att haka på, än att späka oss själva med än högre drivmedelsskatter, nedlagda flygplatser och stängda kärnkraftverk. Sett ur den synvinkeln är det alltså en positiv sak att söndagens klimatdemonstration var så mycket större utomlands än i Sverige. Här gör politikerna och folket sitt jobb mer än väl.
På FN-toppmötet i New York tävlar miljön mot tuffa rivaler gällande ledarnas uppmärksamhet. Ebolaepidemin i Afrika, IS förödelser i Mellanöstern, Syrienkriget och situationen i Ukraina är bara några av de punkter som står på FN:s akuta krishanteringslista. Samtidigt i Sverige pågår ett annat krishanteringsmöte: budgetförhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det återstår att se hur stort utrymme miljöfrågorna får i detta ödesmättade samtal, givet övriga allvarsamma och högst angelägna områden. Försvaret och energiförsörjningen, för att nämna två.