Skulle det borgerliga projektet hålla genom en mandatperiod i opposition (förutsatt att regeringen Löfven inte spricker), kommer det att vara en annan kvartett Alliansledare vi får se gå till val 2018. Moderaterna styrs redan i praktiken av Anna Kinberg Batra, även om hon formellt inte väljs förrän vid M-stämman i mars. Christian Gustavsson, förbundsordförande för Moderaterna i Östergötland som är ett av länsförbunden som nominerat Batra, poängterar att valet föll på henne för att hon är bäst. Inte för att hon är kvinna.
Sanningen är väl den att M hade ett visst tryck på sig att föra fram en kvinna. I annat fall hade partiet ifrågasatts - en diskussion man gärna slipper. Därmed inte sagt att Gustavsson inte har rätt. Någon riktig konkurrent är svår att se och allt eftersom Kinberg Batra tar på sig Fredrik Reinfeldts göromål, desto mer stärker hon sina kort.
Inte bara Moderaterna kommer att ha en ny partiledare 2018. Näst på tur står förmodligen Folkpartiet. Jan Björklund har fått mycket kritik efter det dåliga valet. I tisdags skrev Correns f d chefredaktör Ernst Klein här på ledarsidan att Björklund tydligare borde ha lyft fram och nu stiga åt sidan för Birgitta Ohlsson, härrörande från Linköping och sedan en tid tillbaka utpekad som nästa FP-ledare. I Ohlsson ser Klein en klarare socialliberal framtoning än hos Björklund, som satsat på disciplin i skolan och kärnkraft. Visst är den förra demokratiministern ett politiskt djur som brinner för mänskliga rättigheter och jämställdhet – inte minst i utrikespolitiken. Traditionsenlig folkpartistisk mark. Men Ohlsson är också hetsig, yvig och väldigt ”politisk” i den meningen att hon inte är så folklig. Går hon hem i stugorna?
Ohlsson har dock en plan. Vilken riktning FP skulle ta med henne är betydligt lättare att tyda än hur M kommer att färdas med Kinberg Batra vid rodret. Länge har hon vandrat vid sidan om Reinfeldt och Borg, faran för invanda hjulspår är uppenbar. Största utmaning för den nya M-ledaren blir att göra sig fri från arvet och bygga sig en egen framgång, annars riskerar hon att bli en parentes.
I höstas lämnade många väljare M för SD. En undersökning av Adam Cwejman, Timbro, och Peter Santesson, Demoskop, visade att förutom invandring och integration prioriterar dessa väljare lag och ordning samt försvarspolitik. ”Kan, och vill man ens, locka tillbaka de väljare som i senaste valet gick till SD?” ställer Cwejman och Santesson som en ”knäckfråga” till den nya M-ledaren (DN Debatt 18/11). Försvaret och juridiken borde inte orsaka några större bekymmer, M bör kunna svänga med opinionen. I migrationsfrågan är Kinberg Batra känd som liberalt sinnad. Därvidlag ska hon stå fast. Knäckfrågan är snarare om hon törs trotsa Reinfeldt och stöta sig med LO om arbetsrätten. De höga trösklarna in på svensk arbetsmarknad stänger ute de nu invandrande, unga och välutbildade. Hitta vägar att släppa in dem, och låt Sverige gå från botten till toppen i jobbetablering, och väljarna kommer att lämna SD. Deras problembild kommer nämligen suddas ut.
Gällande övriga i Alliansen kan Centern mycket väl fortfarande ledas av Annie Lööf. Och Kristdemokraternas ordförande 2018 kan heta Acko Ankarberg, Ebba Busch eller Emma Henriksson. Kvinnornas tid är kommen.