Public service vara eller icke-vara blev ingen stor fråga i valrörelsen. Ändå är det ett ämne som diskuteras flitigt på högersidan. SD, M och KD vill alla i olika mån banta ner bolagen. Samtidigt har svenskar i gemen högt förtroende för SVT och SR. Faktum är att det är de medier vi litar på mest av alla, enligt en undersökning från Medieakademin (2022).
I tisdags gick liveshowen Älskade Public service i Linköping. Herrarna bakom, komikern Aron Flam och skribenten Jens Ganman, har på senare år gjort sig kända som flitiga kritiker av så kallad mainstreammedia i helhet och Public service i synnerhet.
Det är en innehållsrik föreställning, inte minst då Flam och Ganman själva har erfarenhet av att jobba inom Public service. Den är dessutom rätt kul. Är det något vi i det här landet är svältfödda på är det bra politisk satir.
Ideologiska argument blandas med anekdoter. Som när Flam 2010 skulle skriva manus till SVT:s satirprogram Elfte timmen. Han skulle även få göra tre egna inslag och valde då ämnena FRA-lagen, narkotikapolitiken och den tandlösa korruptionslagstiftningen kring partifinansiering. Vad gäller FRA blev det nej från producenterna, eftersom det inte fick bli en valfråga. De övriga inslagen korrigerades och klipptes ner till oigenkännlighet.
Flam och Ganman skrädde inte på orden. De menar att SVT och SR har ett problem med partiskhet och lathet. Att detta liksom sitter i väggarna, präglar det dagliga arbetet.
Oavsett om man håller med eller inte känner många nog igen kritiken från en hel del tv- och radioinslag. Ett klockrent exempel på de fenomen som kritiseras av Flam och Ganman fick vi se i tisdagens Aktuellt. Inslaget handlade om hot och hat inom politiken.
Programledaren Nike Nylander tog upp att ”kända artister varnar för att valresultatet kan uppmuntra till våld”. Men hade det inte varit rimligare att leta upp ”vanliga” oroliga människor, de som i vardagen riskerar att drabbas av rasistvåld? Varför är rapparen Timbuktus känslor en riksnyhet?
Inslaget följdes av en diskussion mellan Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, och PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri. De hade olika uppfattningar om huruvida rasismen ökar i landet. Men sedan när blev Nilsson en expert på hatbrott?
Inslaget fick rättmätig kritik. Men många på högerflanken gick fullständigt i taket. Björn Söder (SD), riksdagsledamot och potentiell talmanskandidat, hävdade att det rörde sig om ett ”rent propagandainslag”.
SVT försvarade inslaget. Det borde de inte ha gjort. Å andra sidan är det oerhört magstarkt av en högt uppsatt politiker att referera till inslaget som propaganda.
Söders utbrott kommer bara ett par dagar efter att hans kollega, SD:s stabschef Linus Bylund, pratade om att rugbyknuffa journalister. Tidigare hade densamme Bylund kallat journalister för nationens fiender (AB 14/9).
En undersökning från 2019 visade att 30 procent av den svenska journalistkåren utsatts för hot. Och enligt en annan undersökning från 2021 undviker fyra av tio journalister att rapportera om vissa ämnen av rädsla för hot och hat mot sig själva eller familjen (AB 14/9).
Diskussionen om Public service tenderar ofta att svänga mellan ytterligheter. På ena sidan försvaras status quo, inte sällan av samma människor som begår klavertramp efter klavertramp. På den andra sidan tenderar retoriken att bli hård och stundtals hotfull.
Sverige förtjänar en ordentlig debatt om saken. Utan vare sig överlägsna flin eller konspirationsteorier och hot. Ganman nämner en lista på reformer som absolut borde diskuteras i högre grad. Som att slå ihop de lokala SVT- och SR-redaktionerna för att öka effektiviteten, satsa särskilt på produktioner som Uppdrag granskning och öka mångfalden i ledningen. Där har vi kanske en bra början.