I den från borgerligt håll utskällda decemberöverenskommelsen finns tre politikområden utpekade för blocköverskridande samförstånd: försvars- och säkerhetspolitiken, pensionssystemet samt energi. Nu vill regeringen lägga till skolan till områden som de vill ha Alliansen med sig.
En bra skola och utbildning är förmodligen det viktigaste för ett lands utveckling i demokratisk anda, och för enskilda människors välmående. Så en överenskommelse om skolpolitiken vore i grunden bra. Är det något som lärarkåren har önskat sig under de senare årens skolkrisdebatt är det lugn och arbetsro. En hållbar politisk plan skulle kunna ge det. En förutsättning är breda penseldrag som inblandade partier kan köpa och att politikerna håller fingrarna ur burken märkt med detaljer. Skolor måste få frihet att utveckla och nischa sig i pedagogik, metodik och personalpolitik.
Regeringen med Miljöpartiet i spetsen har inte direkt visat prov på vare sig utrymme för skolors olika inriktning eller samarbetsvilja, åtminstone inte med Alliansen. Bland de första dragen som MP och S företog sig var att bryta mot friskoleuppgörelsen och ingå överenskommelse med Vänsterpartiet om vinstförbud i välfärden.
”Med decemberöverenskommelsen finns förutsättningar för ett nytt samtalsklimat i svensk politik”, skriver ansvariga ministrar för utbildning Gustav Fridolin (MP), Helene Hellmark Knutsson (S) och Aida Hadzialic (S) (DN Debatt 5/1). Ministrarna tycks läsa in lite väl mycket välvilja i den där överenskommelsen, som ju främst gäller budgeten med villkoret att statsministern har stöd från den största koalitionen. Enskilda skolförslag, säger decemberdealen ingenting om. Och med den attityd som de rödgröna antar för att försöka få med Allianspartierna på en överenskommelse om skolan, kan den där yxan med lätthet grävas upp igen. I Fridolin och Co:s artikel finns inte ett spår av ödmjukhet. Istället anklagar de den antagna Alliansbudgeten för att vara för snål, men att ”genom decemberöverenskommelsen får regeringen möjlighet att tillföra de nödvändiga resurserna i en tilläggsbudget och höstbudget för kommande år”. Och om de borgerliga inte delar regeringens syn på vad skolan behöver, får de minsann stå till svars för det.
December månad är förbi. Ett nytt år har inletts och MP och S måste snart inse att om denna samarbetsregering, som de kallar den, ska hålla måste den ta sitt ansvar med att få igenom reformer. Då duger det inte att lägga allt i knäet på den förra regeringen och säga ”Vi har försökt och ni säger bara nej”. Alliansen är i opposition nu, en roll som också måste värnas. Moderaterna håller hårt i det borgerliga samarbetet, det som bröt S-hegemonin och förändrade svensk politik i grunden. Kanske lite väl hårt. En splittring under en konstruktiv oppositionsperiod behöver inte vara för evigt. Snarare kan det bädda för motsatsen. I åtta år har Alliansen lyckosamt fokuserat på det gemensamma, nu är tid att ägna åt intern utveckling. Fyra partier hämtar ny kraft, inspiration och ledargestalter för att åter stråla samman 2018. Då måste även S och MP minnas innehållet i den där uppgörelsen i december 2014.