Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill som bekant få svenskarna att sluta röka och snusa med hjälp av uteslutningsmetoden. Genom att gömma cigaretter och snusdosor i oansenliga förpackningar bakom disken i butikerna och avvisa människor med den ohälsosamma vanan till allt mer undanskymda platser, hoppas Wikström att svensken väl så småningom ska glömma bort att bruka tobak. Alternativt inte vilja genomgå allt besvär vid inköp och användning av produkterna.
Wikström är inte bara folkhälso- och sjukvårdsminister. Han är även idrottsminister. Och vilken vore en bättre tid för den posten än nu, när svensk idrott firar framgångar på hemmaplan i Falun (eller fjällen, som Moderatledaren kallar det). Med sex bärgade medaljer hittills varav två guld råder längdskidyra i Sverige. Flera är nog de arbetsplatser som stannat upp en stund när Charlotte Kalla, Johan Olsson, Stina Nilsson och de andra kämpar ute i spåren.
Längdskidåkning har fått ett uppsving bland svenskarna, och det långt innan VM-tävlingarna inleddes. Inom kort släpps till exempel sammanlagt omkring 65 000 Vasaloppsåkare ut på sträckan mellan Sälen och Mora.
Idéhistorikern och före detta elitskidåkaren Sverker Sörlin har flera förklaringar för skididrottens ”boom” (P1 Morgon 26/2). Den hänger mycket ihop med tidens trend för kropp, hälsa och livsstilsfrågor. Skidåkning passar även dagens individualistiska svensk. Man kan träna på egen hand och behöver inte rätta sig efter ett lag eller en klubb som dikterar villkoren. Kroppskontakt med andra är nära på noll och träningen sker ute i friska luften. Därtill lockar sporten såväl de som vill prestera och tävla med tider som de som mer ser det positiva i att motionsformen går att kombinera med vackra naturupplevelser.
Sörlin framhäver längdskidåkningens ”ekologiska estetik” med långa böljande spår genom skogslandskap och åkarens stilfulla grace i spåret. Från att ha varit en ”skogsarbetarsport” med proletär prägling, är det nu i städerna intresset växer. Längdskidåkning har blivit en del av det goda, urbana livet – ironiskt nog.
Den individualistiska trenden som skidåkningen tycks rida på är delvis på bekostnad av det högt värderade föreningslivet. Det är synd, eftersom föreningar bidrar till sammanhållning och gemenskap i civilsamhället, framför allt för barn och ungdomar. Tappet för föreningarna är den rödgröna regeringen benägen att försöka hjälpa upp – just i folkhälsosyfte – genom att via Riksidrottsförbundet fördela högre bidrag till idrottsrörelserna runtom i landet. Det är en betydligt bättre morot för motion, hälsa och samhörighet än att krångla till det för dem som trots allt vill fortsätta blossa och för näringsidkare i den allt mer levande svenska krog- och turistnäringen.
Det har förekommit en del bittra röster om skidlandslagets onyttiga sponsorer. Men kan framgångarna som eliten i Falun bjuder oss på locka fler till skidspåret, gymmet eller den lokala fotbollsföreningen, lyckas de göra mer för folkhälsan än vad hamburgerhatarna och minister Wikströms tobakskrumbukter gör tillsammans. Och på ett snyggare sätt, inte minst.