Minns vilket rabalder statsminister Fredrik Reinfeldt satte igång när han för tre år sedan yppade scenariot att arbetslivet bör sträcka sig till 75 års ålder (DN 7/2 2012). De upprörda rösterna kom från två håll. Dels de som såg fram emot pensionen. Dagens pensionärer är inte som gårdagens, utan pigga, friska och aktivare än någonsin. Många ser pensionen inte som slutet på sitt liv, utan som början på ett nytt, friare liv där man lägger tiden på resor, golf eller barnbarnen. Ville statsministern beröva dessa människor, som jobbat hela livet, lite frihet och skoj genom att förlänga arbetslivet med tio år? Dels kom ilskna tillrop från vänsterhåll som menade att människor sliter ut sina kroppar redan vid 60 – hur ska de hålla till 75? Fräckt!
Men Reinfeldt lyfte ett relevant problem. I och med att vi blir allt äldre och friskare tvingas välfärdssystemet, som bärs upp av de som arbetar och betalar skatt, försörja allt fler. Och tyvärr fungerar inte arbetsmarknaden som den behöver så alla som kan och borde jobba gör det inte. Reinfeldts lösning var heller inte så simpel att alla ska stanna kvar på sina nuvarande arbeten eller ens samma branscher i tio år till. Poängen var att människor måste kunna och tillåtas byta karriärer genom att till exempel utbilda om sig. Frågan drivs nu aktivt av Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning.
Att förändra möjligheterna till studielån och intagning på utbildningar är en sak. Att förändra arbetsmarknadens attityd till äldre arbetskraft en helt annan. 65-årsgränsen lever kvar i folks medvetande som tidpunkten, lägg till eller dra ifrån två år, man går i pension. Den spärren måste försvinna. De som redan i dag vill och försöker arbeta längre upp i åldrarna stöter dock inte sällan på motstånd. Karriärbyte efter 55 betraktas fortfarande ofta som en omöjlighet. I april ska Arbetsdomstolen pröva tre fall om generell övre åldersgräns, gällande tre bussförare som fyllt 70 år och inte längre får köra för bussbolaget Keolis med verksamhet bland annat i Östergötland. Företaget tillämpar en åldersgräns på 69 år. Frågan är om bussförarna blivit diskriminerade eftersom de inte fått en individuell prövning av sin lämplighet som förare, utan automatiskt diskvalificerats på grund av sin kronologiska ålder (Sveriges Radio 16/3).
I måndags hade Corren ett reportage om stjärnkocken och krögaren Leif Mannerström, som länge drev Michelinstjärnströdda Sjömagasinet i Göteborg. Nu ägnar han sig åt sin restaurang Kometen samt ingår i juryn i ”Sveriges Mästerkock” i TV4. Han fyller i dagarna 75 år och har inga planer på att lägga ner knivarna och visparna. I stället jobbar han som aldrig förr. Därtill har han engagerat sig i Skattebetalarnas kampanj mot regeringens plan att återinföra den så kallade ”silverskatten”, löneskatt på anställda över 65 år, som avskaffades 2007. Trots att många fack och arbetsgivare, forskare och andra varnat för såväl minskad efterfrågan som utbud på arbetskraft över 65, har finansminister Magdalena Andersson inte lagt ner planen. ”Pengarna behövs”, är hennes argument. Jo, jo.
Med ännu fler raska 65-åringar som tackar för sig istället för att bidra till välfärden genom arbete i några år till, lär Andersson inte stanna vid silver. En finansminister som inte räds skatt på arbete kommer snart se möjligheter att tälja guld. Bevare oss och svensk välfärd.