Stort intresse och kö då den nybyggda gårdsbutiken på Kullabergs vingård i Höganäs kommun. Klockan 10 på söndagen kunde de producenter som erlagt och klarat Folkhälsomyndighetens prov inleda gårdsförsäljningen.
Klockan 08:39 i söndags undertecknades det första tillståndet för gårdsförsäljning i Linköpings kommun. Det gick till Vreta Kloster bryggeri. En stund senare fick Ölsbo gårdsbryggeri sitt tillstånd.
Det här gör Linköping till en av de första kommunerna – om inte den första – i landet att tillåta gårdsförsäljning av alkohol.
Klockan 10:31 såldes sedan den första ölen på Vreta Kloster bryggeri. Alltså precis efter att den lagstadgade "kunskapshöjande aktiviteten" avslutats. Men lite nesligt hade den första flaskan redan då gått över disk i Höganäs kommun. Skälet till det var att de mindre bryggerierna och vingårdarna i Höganäs dragit igång sina aktiviteter 30 minuter innan alkohol fick börja säljas vid kl 10:00.
Det var dock ingen tillfällighet att Linköping och Höganäs blev först. Det kommunerna har gemensamt vid sidan av framgångsrika dryckesproducenter är ett M-styre som har drivit frågan hårt. På sociala medier hyllade kommunalrådet Stefan Erikson (M) sin kommunalrådskollega Annika Krutzén (M) för allt jobb hon lagt på att få igenom regeringens gårdsförsäljningsreform i Linköping.
Det är inte heller självklart att det ska vara så tillsynes enkelt som i Linköping att dra igång med gårdsförsäljning. Förutsättningarna kan skilja enormt mellan kommuner.
I Norrköping har höga avgifter satt stopp för gårdsförsäljning. Kommunen tar 16 192 kronor i prövningsavgift för en ansökan om gårdsförsäljning och en årlig tillsynsavgift på 4 146 kronor. Motsvarande avgifterna i Linköping är 4 395 kronor respektive 1 540 kronor.
Som företagare är det smått obegripligt varför det ska skilja så mycket mellan kommuner. Varför ska en dryckesproducent i Norsholm betala nästan fyra gånger så mycket i kommunal prövningsavgift som en dryckeshantverkare i Gistad?
Kommunalrådet Annika Krutzén (M) beskrivs av sitt parti som drivande för att gårdsförsäljningen kom igång snabbt i Linköping.
Pengarna det skiljer kan också vara avgörande för mindre dryckesproducenter, som reformen ska gynna. För det går inte som producent att slå ut avgifterna på några enorma volymer. Det finns till och med en volymbegränsning för hur mycket ett företag som bedriver gårdsförsäljning får producera.
Sett från Linköpings horisont är det lätt att slå sig för bröstet. Samtidigt är det besvärande att andra kommuner inte verkar anstränga sig för att stärka den lokala besöksnäringen, mathantverket och näringslivet.
I det här ljuset var söndagens tävling mellan kommuner om att bli först med gårdsförsäljning mer än ett jippo. Det var en ovanlig belysning av hur stort utrymme politiker och förvaltning i en kommun faktiskt har för att göra det mer eller mindre lätt för det lokala näringslivet.