Det kunde handla om så vitt skilda ting som att inte slänga kolapapperet på gatan eller att sluta kasta snöbollar. Inom skolans ram fanns en skala från en tillsägelse till en lapp från fröken att bära hem till föräldrarna. När man arbetade inom polisen fick man lära sig att tillsägelsen många gånger var effektiv nog framför att vifta med batong eller vara allmänt hotfull.
Jag tror mig vara tillräckligt realistisk för att inse att instrumentet tillsägelse troligen passerat sitt zenit som korrektionsinstrument men jag skriver detta med viss beklagan.
I dag förefaller trenden vara att alltfler frågor av moralisk eller etisk art ska regleras via rättsväsendet. Längst i det avseendet har väl utvecklingen gått i USA men vi har också fått vår beskärda del. Frågan är vad ett skattefinansierat rättsväsende faktiskt kan klara.
Normalt finns ju en skala från klandervärt beteende, bristande etik till brott. När någon inte fälls för ett beteende i domstol innebär ju detta inte nödvändigtvis att man är frikänd i moralisk eller etisk mening. Ett frikännande innebär ofta ”att brott inte kunnat styrkas” och är inte slentrianmässigt att jämställas med ett moraliskt avlatsbrev.
Som polis roade jag mig med att ibland ställa den retoriska frågan vid ett frikännande om vederbörande fortfarande var medlem av Rotary. Inget ont om Rotary, tvärtom, utan vad jag ville bara belysa att brott och bristande etisk kompass ofta är två olika saker.
Ser jag på idrotten är det intressant att se hur dessa frågor hanteras. Fortfarande spelar tillsägelser från domare en stor roll, speciellt i lagidrotter. Också rättsskipningen har en speciell utformning och följer följande mönster. En förseelse begås. Domaren (polisen) blåser av. Samme person ikläder sig rollen som åklagare och föreslår en adekvat bestraffning.
Domaren byter till sin domstolsroll och fastställer bestraffningsformen. Allt inom ramen av cirka två sekunder! Inte ens Riksrevisionen skulle kunna klaga på effektiviteten i rättsapparatens utformning.
Det finns självfallet en växande insikt i att rättsväsendet inte är det ultimata svaret på alla värderingsfrågor. Allt oftare tas etiska riktlinjer fram, ofta åtföljda av olika sanktionssystem. Själva arbetar vi för fullt med detta inom svensk idrottsrörelse. Ett annat exempel från företagsvärlden kan vara den så kallade bolagskoden som framtagits för bland annat börsnoterade bolag. Good Governance är ett annat exempel på styrinstrument som blir allt vanligare.
Den publika debatten har glädjande nog hängt på. Girighet har kännetecknat skriverierna kring de så kallade Panamadokumenten. Det cyniska nyttjandet av andras trångmål har varit ett ledande tema i #metoo-rörelsen som svept över Sverige.
Själv har jag några tåtar som fastnat i huvudet. Ett är klokskapen som fanns i den allmänna verksförordning som gällde när jag började arbeta som statstjänsteman. Den stipulerade helt enkelt att rättesnöret för oss skulle vara att ”åtnjuta allmän aktning”. En annan är vikten att leta efter sin inre kompass. Måttstocken måste vara att kunna se sig i spegeln snarare än vem som kan uppbringa bäst advokater!