KD-ledaren Ebba Busch kritiserades hårt för sitt uttalande i lördagsintervjun i P1 (23/4) om att polisen borde skjutit skarpt i samband med påskkravallerna. Själv menade hon att hon vantolkats av meningsmotståndarna.
Må så vara. Det mesta som sades i intervjun var trots allt vettigt. Att polisen ska utrustas med vattenkanoner och gummikulor torde vid det här laget vara okontroversiellt.
Borgerligheten har på senare år blivit allt duktigare på att tala om hårda tag. Och här har Sverigedemokraterna blivit en skön krycka. Det går numera att skriva debattartiklar tillsammans, utan att det tar hus i helvete.
Men när de hårda tagen, ofta sammantvinnade med ren och skär populism, tillåts dominera debatten försvinner nyanserna. Samtidigt behövs en diskussion om andra brottsförebyggande åtgärder. Utbildning och integration, till exempel. Eller hur överbelastade mödrar och frånvarande fäder i de utsatta områdena borde hanteras.
Vem till höger vågar tala om traditionellt mjuka värden i det nya hårda Sverige? Partier och röster, inom företrädesvis Liberalerna, har svårt att tränga igenom mediebruset.
Även om L lyckas kravla sig över riksdagsspärren, även om det blir ett borgerligt maktskifte – med stöd från SD, ty det går inte annars – lär det bli svårt att inte köras över när det väl kommer till kritan.
Moa Berglöf, tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, beskrev nyligen hur den moderata partiledningen våren 2015 målade upp ett antal M-fantasiväljare (21/4). Å ena sidan finns ”Lennart” den äldre herren som sneglar mot SD eftersom han anser att M inte tar hans oro för invandringen på allvar. ”Bahar” å andra sidan är en ung kvinna, liberal och optimist.
Dessa båda får egentligen plats på partiets liberalkonservativa spektrum. Men på senare år har Moderaterna förlorat många av sina ”Lennart”-väljare till SD. Reinfeldts berömda Öppna era hjärtan-tal triggade i gång spänningarna i partiet redan 2014. I takt med att borgerligheten tinade upp attityden mot SD blev bryggan mellan partierna alltmer överkomlig – och framför allt socialt acceptabel.
Partiet är smärtsamt medvetet om detta. Hårda tag-linjen kan tolkas som ett försök att locka tillbaka dem. Problemet är att det görs på bekostnad av ”Bahar”-väljarna, där många numera vänder sig till Centerpartiet.
Konsekvensen därtill blir att borgerligheten, med M och KD i spetsen, blir en slags light-version av SD. Detta utan att växa betydelsefullt i opinionen. För de borgerligt sinnade som motsätter sig denna utveckling finns snart inget utrymme kvar i svensk politik.