En viktig insats för vilda pollinatörer - men glöm inte att köpa svenskt naturbeteskött.
Den 17 till 25 maj är det pollineringsveckan. Då kan det vara läge att reda ut några binära missförstånd.
Nej, mänskligheten går inte under utan bin. Visst, om alla pollinerande insekter försvann skulle världen bli torftigare – både biologiskt och kulinariskt – men vi skulle inte svälta ihjäl. Världens viktigaste basgrödor som vete, majs, ris och potatis är ju själv- eller vindpollinerade. Utan insekter skulle vi globalt tappa mellan tre och åtta procent av livsmedelsvolymen. Det är inte obetydligt – men det är långt ifrån en systemhotande kris.
Diskussionen lider dock av större brister än bara överdrifter. Den missförstår vilka bin det handlar om.
I Sverige – och större delen av världen – utförs nästan all pollinering i fält av tambin. I Sverige bidrar också några humlearter, särskilt jordhumlor och ängshumla. Särskilt när det är sämre väder.
Det är därför skördarna i grödor som kräver insektsassisterad pollinering generellt ökar. Tillgången på de viktigaste pollinatörerna är god. Så god att tambina på vissa håll tränger undan de vilda pollinatörerna.
Det är de vilda pollinatörerna vi borde bry oss om. Flera har det svårt. Inte på grund av någon allmän ”bidöd”, utan på grund av bland annat minskad tillgång på mat och boplatser – något som inte förbättras av glupska honungsbin. Att göra hela frågan till en förenklad motsättning mellan "finns bin" eller "finns inte bin" är därför inte bara felaktigt, utan kontraproduktivt.
När det gäller förlusten av habitat är ett av de främsta hoten mot svensk biologisk mångfald igenväxning till följd av nerlagd mjölk- och nötköttsproduktion. Det är knappast slumpen att naturbetesmarker kallas odlingslandskapets pärla.
Vad kan man då göra för att hjälpa bina? På systemnivå handlar det om att äta svenskt kött, dricka svensk mjölk och kräva en politik som låter lantbrukarna bruka sina marker.
På individnivå är det lätt att döva samvetet genom att bli månadsgivare till någon PR-stark miljöorganisation som vill ”rädda bina”. Men det är både roligare och billigare att göra något konkret i stället.
Bygg ett bihotell. Borra hål på mellan tre och tio millimeter i träbitar och sätt upp på soliga, vindskyddade platser. Om man vill undvika att bihotellet blir ett smörgåsbord för fåglar är det lämpligt att skydda med metallnät några centimeter ifrån träet.
Gör en insats för vildbin och ha en hög med sand i trädgården.
Gör humlebon. Gräv ett hål, lägg gärna dit ett övergivet musbo – humlor dras till lukten – och ställ en uppochnedvänd keramikkruka över.
Sätt slånbuskar för tidig nektar. Så tuvbildande gräs som hundäxing och timotej för att skapa boplatser. En blandning av honungsört, rödklöver, vitklöver, kärringtand, bovete och sötväppling ger mat hela säsongen. Lägg till blodklöver, cikoria, blåmunkar, vädd och gullris för variation.
Ha en sandhög. Många vilda bin, som sandbin, gräver bon i soliga, sandiga ytor.
Att hjälpa vilda pollinatörer handlar inte om att rädda världen, utan om att ta ansvar för den. Och det gör vi genom att skippa förenklade narrativ.