När min far kom till Sverige var han fjorton år. Året var 1960 och bakom sig lämnade han sitt barndomshem, sina vänner och sin familj. Han lämnade den enda tillvaro, det enda liv och den enda plats som han någonsin hade känt. Men han lämnade också ett efterkrigstidens Finland där ekonomin var bräcklig, arbetstillfällena få och framtidstron förbehållen de som redan hade det bra.
Med en läderväska över axeln och ett pass i handen tog min far färjan över Östersjön till det land som vittnade om att en annan värld var möjlig. Det var landet som det hoppfullt hade pratats om i mataffären och på skolgården. Här skulle nya bekantskaper stiftas, erfarenheter skaffas och möjligheter ges. Här kunde den fjortonåriga pojke som sedermera skulle bli min far påbörja ett nytt kapitel i sitt liv.
När min far kom till Sverige var invandringen från Finland stor. Efterkrigstidens Sverige präglades av en helt annan verklighet än den som vårt grannland kände – med snabbt expanderande industri och tilltagande behov av utländsk arbetskraft. Det var naturligt att många finländare sökte sig hit.
Samtidigt frodades en fientlighet gentemot människorna från vårt grannland – som inte kunde språket och som kom hit och tog jobb som infödda svenskar hade kunnat få istället.
Det var inte tal om några högkvalitativa jobb. Min far arbetade som städare på ett hotell om nätterna och på restaurang om dagarna. Nattjobbet såg han till att få avklarat före utsatt tid så att han kunde få sova några timmar i skrubben innan skiftet på restaurangen började.
När min far kom till Sverige kunde han få jobb därför att villkoren var något sämre än vad de infödda svenskarna krävde. Det var säkerligen slitsamt. Dagarna var långa och lönen låg – men det var en väg in i det som skulle komma att bli min fars nya hemland. Tack vare denna möjlighet kunde han lära sig språket, ta sig in i samhället och så småningom skapa sig en karriär.
Historien om allt som hände därefter är för lång för att berätta här – men efter några år utbildade sig min far och började arbeta inom behandlingsvården. Under sin livstid var han föreståndare för fyra olika behandlingshem, skapade arbetstillfällen för hundratalet människor och hjälpte samtidigt personer som hade hamnat snett i livet att få en ny chans.
Jag tänker på min fars berättelse i ljuset av gårdagens nationaldagsfirande. Jag känner sådan stolthet över min far som genom hårt arbete tog sig till och in i det svenska samhället – men även tacksamhet till Sverige som lät honom så göra. Det var tack vare att han hade rätten att själv bestämma huruvida han ville komma hit och ta de jobb som han kunde få – för den lön som han själv kunde godta – som han så småningom kunde skapa sig ett liv här.
Den rätten är anledningen till att min far fick de fantastiska 52 år i Sverige som jag vet att han hade. Den rätten är anledningen till att jag kan sitta här och skriva på det språk som jag alltid har kallat mitt. Den rätten vill jag aldrig någonsin förvägra någon annan.