"Skattebetalaren - det är någon som jobbar hårt åt staten men som inte behöver ha en examen i offentlig förvaltning", skämtade en gång USA:s tidigare president Ronald Reagan. Men det kunde inte vara mer sant än i dagens Sverige.
Huvuddelen av pengarna som en löntagare arbetar ihop är inte ämnad för den egna hushållskassan. Utan tas hand om av det politikerkontrollerade offentliga maskineriet. Det är dess kugghjul som alla som går till jobbet först och främst smörjer genom att stämpla in på morgonen och arbeta hela dagen.
Det förhållandet tycks dock politikerna och myndigheterna inte gärna vilja tydligt skylta med för medborgarna, ty totalbeloppet av skatten är "gömt" via diverse tricks som arbetsgivaravgifter och moms.
Får du sedan frågan om att jobba övertid? Eller meriterar dig till befordran uppåt i karriärstegen? Gratulerar, då ges staten tillfälle att ta ännu mer av din mödas frukt ifrån dig. Marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade hundralappen, är nämligen bingo för fogden men knappast för dig vid en löneökning.
När övriga befintliga pålagor räknats in, blir den högsta effektiva marginalskatten 75 procent! Detta enligt en färsk rapport från tankesmedjan Timbro, som konstaterar att Sveriges marginalskattenivå är värst i världen bland utvecklade industriländer (där ligger genomsnittet på 58 procent).
Hur har vi hamnat i ett sådant läge? Ingen kan rimligen på fullt allvar anse att det är moraliskt riktigt, rättvist och klokt att straffa människor som anstränger sig extra.
”Hälften kvar" hette det när Socialdemokraterna och Folkpartiet lanserade "århundradets skattereform" 1990/91 och sänkte den högsta marginalskatten till 50 procent. Det gamla trassliga, konfiskatoriska skattesystemet dömdes ut av arbetarrörelsens frontfigurer Stig Malm (LO-ordförande) och Kjell-Olof Feldt (finansminister) som "ruttet" och "perverst".
Men vad ska man då inte kalla det idag när intentionerna bakom "århundradets skattereform" förfuskats genom massor av snedvridande och klåfingriga ingrepp? En av de bisarraste följderna är ju att utbildning, flitigt arbete och strävsamhet knappt är lönt för den enskilde.
Dessutom biter staten sig själv i svansen eftersom produktiviteten i samhällsekonomin sjunker, vilket gör att antalet beskattningsbara kronor till den offentliga apparaten blir färre än om skattesystemet vore vettigare utformat.
Det är som man vill ropa: Malm och Feldt, kom tillbaka!