Nej, tyckte den förra regeringen. Den nuvarande är heller inte förtjust. Ändå är frågan på tapeten igen. På torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd ett stort seminarium om eutanasi. I riksdagen bildades nyligen ett tvärpolitiskt nätverk för att legalisera dödshjälp. Ur liberalt perspektiv borde det vara solklart.
Alla har rätt till liv, därav följer rätten till att äga sin död. Men människans verklighet är naturligtvis långt större och mer komplex än ideologiska trossatser.
Läs gärna Linn Ullmans roman "Nåd" (2003), som utan moraliserade fallgropar och pekpinneaktiga slutsatser belyser problematiken.
I korthet handlar boken om en äldre man, Johan Sletten, som bär på många sorger - men sent upp i åren mött nåden i form av den stora kärleken, Mai. Tyvärr drabbas han en obotlig cancersjukdom och ber därför Mai om ytterligare en nåd: att hjälpa honom att dö innan kroppen brutits ned till oigenkännlighet. Från ungdomen har Johan traumatiska minnesbilder av faderns dödsprocess – hur denne tappade förståndet, tjöt i timmar bakom sängkammarens stängda dörr medan familjen skamset vände sig bort.
Mai skyr tanken på dödshjälp, försöker stilla Johans demoner, men ger till sist efter. Dock, i den lågmält gripande slutscenen tvekar Johan. Omtöcknad i sin sjuksäng vill han hålla kvar ännu en stund vid livet. Han pratar med Mai, som förbereder den dödande injektionen, önskar att hon väntar. I Mais öron är Johans ord bara osammanhängande läten.
Många är vi nog som delar Johan Slettens skräck att av sjukdom eller ålder mista kontrollen över vår kropp, att hjälplöst utelämnas åt omgivningens mer eller mindre barmhärtiga omsorger. Men att institutionalisera dödshjälp i statsapparaten, innebär ofrånkomligen en offentlig legitimering av att rubba på principen om det absoluta människovärdet. Vågar vi den risken? Hur vällovligt syftet än må vara, är det trots allt liktydigt med att bygga in en potentiellt farlig osäkerhetsfaktor i systemet.
Jag är inte helt övertygad om att staten kommer att vara klockrent god i evighet, liksom jag inte är övertygad om att humanismens höga ideal ständigt och fläckfritt kommer att beaktas av systemets väktare. Därför tycker jag det är rimligt att betänka vilka dörrar som kan öppnas, om vi accepterar en samhällspraktik med legaliserad läkarassisterad dödshjälp.
Samtidigt har eutanasiförespråkarna viktiga poänger, fast främsta styrkan i deras argument står ju obeveklig relation till sjukvårdens förmåga att ge en värdig, högkvalitativ vård i livets slutskede.
I boken "Motståndet" (1991) berättar cancerforskaren Georg Klein i en brevväxling med Per Ahlmark om hur han träffade en brittisk läkare, specialiserad på vård av döende patienter.
Klein frågar honom hur han står ut med sitt dystra arbete. Läkaren replikerar ljust att han gör klart för sina patienter att det inte finns anledning att befatta sig med döden förrän timglaset runnit ut. Med nära personlig kontakt följer han varje döende människa på sin avdelning. Uppgiften är att se till att samtliga av deras återstående dagar ”kan användas för liv, meningsfullt, kärleksfullt, riktigt liv”.
Jag tror inte att någon av denne läkares patienter hade föredragit dödshjälp som alternativ till sådan behandling.
Men kan den svenska vårdsektorn garantera oss samma omsorg?