Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.
Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester.
Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.
Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.
Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång. Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen.
Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.
Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras "kalifat" krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, "de otrogna", på vår egen hemmaplan.
Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.
Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.
Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal.
Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.