Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam. Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.
"Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen", säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).
Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.
Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren. 70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.
Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. "Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt", konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).
Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.
Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: "Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom".
Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. "Jag litar inte på några medier", deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand "i sinom tid", lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är "nationens fiender".
Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.
Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?
Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.