Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.
Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).
Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?
Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.
Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.
Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).
Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?
Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.
Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter ("arbetsgivaravgifter") och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.
Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera mersom en verklig marknad - och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.
Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.