Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.
Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.
Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.
Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras? Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.
I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt. Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.
Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast - hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.
Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).
Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.