Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar.
Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.
Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll - ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.
"Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld", slog Vidal giftigt fast.
Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.
I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka. Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike.
Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det - båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.
Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.
Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l'ancien régime.
Christian Dahlgren