Benjamin Franklin, den amerikanske statsmannen och frihetskämpen, satte i ett av sina många inspirerade ögonblick fingret på människans existentiella öde: "Det finns ingenting som är säkert i denna värld, utom döden och skatten".
Ack, ja. Och hur särskilt svidande sanna klingar inte dessa ord när vi i suckande vanmakt står vid macken och tankar bilen? Ty lika givet som att liemannen obevekligen tar måttet på oss alla och i det tysta redan syr vår kostym (för att tala med Tomas Tranströmer), lika givet är det uppenbarligen att drivmedelsskatterna ständigt ska kosta oss skjortan.
Den respit som M/KD-budgeten, salig i åminnelse, gav oss är förbi. Nu kommer S/MP-regeringen, med sina bägge samarbetspartier C och L, att dra igång den automatiserade indexbaserade överuppräkningen igen.
Det är en makalös politisk manick egentligen, i realiteten en faktiskt fungerande perpetuum mobile som uppfanns förra mandatperioden. Ingen ny beslutsenergi från riksdagen behöver tillföras, maskineriet är helt självgående och kan i princip ticka på för evigt.
Politik är verkligen det möjligas konst. Såvida ingen ingriper, kan den årliga höjningen av drivmedelsskatten efter konsumentprisindex plus två procent fortsätta tills bensin- och dieselpriset gör att bara inkomsttagare i Joakim von Ankas division har råd att köra vanlig bil.
Men för att kompensera för den återstartade överindexeringen låter regeringen meddela att drivmedelsskatterna samtidigt också sänks, vilket påstås neutralisera effekten. Dessutom kommer det bli en ökad inblandning av biobränslen.
Summa summarum av detta reptrick blir ändå att Sveriges bilister efter årsskiftet tvingas betala runt 15 öre mer per liter bensin och drygt 10 öre mer för dieseln. Typiskt, va?
Det mest bekymmersamma är kanske inte den enskilda höjningen i sig, utan snarare den politiska signalen. Bilismen är redan kraftigt överbeskattad långt bortom vad som i grunden är miljömässigt och samhällsekonomiskt motiverat.
Särskilt bland invånarna på landsbygden, där bilberoendet är som störst, finns ett växande missnöje med ett politiskt storstadsetablissemang som man upplever inte förstår, eller inte bryr sig om, deras situation.
Att spä på dessa känslor genom att trissa upp bensinpriset ytterligare, ger dessvärre intryck av en illavarslande tondövhet från regeringspartiernas sida.