Pang, boom, krasch! Där gick Ulf Kristersson ända in i sitt omtalade kakel. De tappra försöken att sy ihop en regering sprack. Under söndagen gav moderatledaren upp. Oddsen var heller inte hans favör.
Att Stefan Löfven skulle ta ansvar för landet genom att stödja en Alliansregering fanns förstås aldrig på kartan. Även om det hade inneburit att SD tryggt hållits borta från inflytande och Löfven lovats självaste Shangri-La i utbyte, kan ingenting i världen kompensera Socialdemokraterna för det värsta som detta gamla maktparti kan tänka sig: att tvingas sitta på händerna i oppositionsbänken.
"Det kändes som en statskupp", har S-veteranen Marita Ulvskog öppenhjärtigt sagt om den borgerliga valsegern 1976. Orden är avslöjande för den egenupplevda majestätiska identiteten. Sedan Per Albin grundade Sverige 1932 finns bara en riktigt legitim regeringsbildare medan övriga är mer eller mindre suspekta usurpatorer.
Klart att Löfven reptilsnabbt svarade "glöm det!" på frågan om han kunde räcka Kristersson en hjälpande hand. Herregud, att göra en moderat till statsminister! Vi talar om ett parti som fortfarande mår illa av minnet från när Palme släppte fram folkpartisten Ola Ullsten som regeringschef 1979. Hellre att himlen föll ner.
Att den moderatledda Alliansen gav Löfven frikort att vara statsminister förra mandatperioden var däremot fullt naturligt och i nationens objektiva intresse...
När Centern och Liberalerna avvisade Kristerssons plan B att bilda en äventyrligt tuvhoppande M/KD-ministär, som ändå inte haft någon vidare livskraftig chans, var det bara att packa ihop.
Med denna första rond över i matchen är det väl dags för talmannen Andreas Norlén att låta Löfven pröva lyckan till comeback. I den riksdag som nyligen avsatt honom lär uppgiften inte vara avundsvärd. Sannolikt får även Löfven stånga huvudet blodigt i kaklet innan det kan börja bli intressant på allvar i rond tre.
Givet att partierna då inte kollektivt smiter ut bakvägen från dödläget och utlyser extra val, kommer den parlamentariska matematiken kräva en klassiskt hederlig grå kompromiss av ömsesidigt givande och tagande för att kunna lösas.
"Jag tycker det centrala är att Sverige får en så stabil regering som möjligt", menar talman Norlén som det östgötska förnuftets röst i röran han är. Rimligen kan det endast innebära en stor koalition vars fundament är S och M.
Svårsmält? Vinsten av att extrempartierna V och SD, helst också MP-stollarna, försvinner ur ekvationen är dock inte dålig.