Ledare: Christian Dahlgren: Kan det bli seriöst nu?

Den minst överraskande historiska händelsen i riksdagen var så ett faktum. Helt väntat röstades Ulf Kristersson ner som ny statsminister av kammarens majoritet. Alla - inklusive Kristersson själv - visste redan att hans M/KD-regering var ett dödfött projekt. Men nu när det är formellt bekräftat vore det nog dags om partierna blev lite mer seriösa.

Att resultatet av svenska folkets val den 9 september 2018 skulle bli knepigt att hantera kan ju inte heller kommit särskilt överraskande. Varenda opinionsmätning i flera år pekade på en fortsatt - därtill förstärkt - existens för SD som ett tredje block. Eller trodde någon att SD likt genom ett barmhärtigt trollslag plötsligt skulle gå upp rök på valdagen och försvinna utan ett spår?

Tydligen måste partiledarna mot allt rimligt förnuft hoppats på något i den stilen, ty talande är deras uppvisade beredskap för den rådande parlamentariska situationen: ingen.

En sak är att Alliansen och de rödgröna håller masken i valrörelsen och försöker vinna största möjliga stöd för sina respektive regeringsalternativ. Det hör till spelet.

Men av åtminstone stora statsbärande partier som M och S borde man kunna begära att de har en hyggligt realistisk plan B i bakfickan. Bristen på förutseende framstår som häpnadsväckande, gränsande till det nonchalant ansvarslösa. Konsekvensen är en verklighetsfrånvänd, förgrämd handfallenhet som verkar väldigt svår att bryta.

Efter Kristerssons voteringskrasch ska talman Andreas Norlén kalla till nya samtal i regeringsbildningens utdragna haveriprocess. I onsdagens DN säger Centerns Annie Lööf att hon inte ser möjligheterna till en blocköverskridande lösning som uttömda: "Anledningen till det är att vi inte ens påbörjat de sakpolitiska diskussionerna eller förhandlingarna. Vi har bara rört oss på ytan under de här två månaderna".

Det är avslöjande ord. Trots att talmannen givit partierna generöst med tid och gjort heroiska försök att lirka upp knutarna, har de alltså hittills knappt ansträngt sig.

Däremot har riksdagsledamöterna passat på att ta bättre betalt. Från 1 november höjdes deras grundarvode med 1500 kronor till 66 900 kronor i månaden (med diverse tillägg för fina uppdrag blir beloppet ännu högre). Hur vore det att göra skäl för pengarna?

Exempelvis kan väl vi, som via skattsedeln står för fiolerna, få en regering som kan ta itu med samhällsproblemen i Sverige. Bara en tanke.