Medan EU-valet närmar sig propagerar Liberalerna envist vidare för sin ståndpunkt att Sverige ska införa euron senast 2022. Det är visserligen ingen fråga som Europaparlamentet äger, men förtjänar ändå att seriöst begrundas. Själv delar jag inte Liberalernas entusiasm för euron, som främst är ett politiskt projekt på den illavarslande vägen mot ännu mer överstatlighet.
Det gemensamma valutaområdet, där vitt skilda ekonomier som Tysklands och Italiens fösts ihop, är långtifrån optimalt. Trots det är jag nu villig, nära nog desperat, att kasta mina invändningar åt sidan och ge Liberalernas linje en chans.
Euron är ett dåligt alternativ, men i jämförelse ter sig den svenska kronan som en katastrof. Vad gör egentligen staten med våra pengar? Det är för mig helt obegripligt att den dramatiska urholkningen av kronans värde inte skapat någon större politisk debatt.
Jag tittar på dagens växelkurs och försöker förstå vad som händer. 10,72 kronor för 1 euro. 9,58 kronor för 1 dollar. 12,56 kronor för 1 pund. Försvagningen bara fortsätter, huvudsakligen beroende på riksbankens olycksaliga minusräntor, och måste rimligen klassas som kronisk.
Den som överväger en utlandssemester till sommaren får bereda sig på en dyr historia. Vi får betala mer för alla importvaror, exempelvis maten vi handlar i vardagslag. Kronfallet innebär över tid en svidande förlust i köpkraft, i praktiken ett smygande rån. Reallönerna försämras, klyftorna ökar mellan det välbärgade finansiellt trixiga skikt som kan säkra sitt kapital och alla andra som inte kan det.
Sverige blir totalt sett fattigare och vi rear ur våra tillgångar på världsmarknaden. För exportindustrin är det ingen glädje i längden. Sveriges dystra förflutna med återkommande devalveringar visar vad det kostar att skaffa sig artificiella konkurrensfördelar genom att sänka valutan.
Bekväma försäljningsinkomster forsar in, företagen tenderar att luta sig nöjt tillbaka, omvandlingstrycket minskar bedrägligt, framåtsyftande investeringar och produktivitetshöjande rationaliseringar uteblir eller kommer för sent. Svenskt näringsliv halkar efter och attraktiva bolag med stadd kassa blir billiga munsbitar för utländska uppköpare på den svenska börsen.
Jag läser på nätet att brända investerare gett upp hoppet om en kronförstärkning och tänker sammanbitet att jag hellre vill ha min lön i euro än i något som börjar likna Kalle Anka-pengar.