Det Ă€r högkonjunktur i Sverige. Hjulen snurrar sĂ„ det brinner i naven. Inflationen Ă€r lĂ„g. Statsfinanserna anses goda. ĂndĂ„ blir vi fattigare, vilket ekonomianalytikern Henrik Mitelman ger en rysande pĂ„minnelse om i Dagens Industri (8/3). PĂ„ tvĂ„ Ă„r har den svenska kronan tappat en fjĂ€rdedel (!) av sitt vĂ€rde mot euron.
Den lÄngsiktiga urholkningen av vÄra pengar skulle kunna bli Àmnet för en skrÀckfilm. Om du i mitten av 70-talet vÀxlade in en svensk hundralapp i Schweiz fick du lika mÄnga francs tillbaka. Nu skulle en schweizisk hundring kosta dig drygt 870 kronor! Som ett illustrativt mÄtt pÄ vÄr förlorade köpkraft Àr det chockerande - ungefÀr som vi vore utsatta för ett stÀndigt pÄgÄende, smygande rÄn.
Men om vÄr ekonomi gÄr sÄ himla bra idag, varför stÀrks inte kronan? Henrik Mitelman pekar ut riksbankschefen Stefan Ingves och statsminister Stefan Löfven som bovarna.
Den förre envisas med sin minusrÀntedoping. Den senare har börjat orda om att Äterinföra förmögenhetsskatten, vilket sÀtter en framtida risk för nya kapitalutflöden pÄ tapeten. Signalen till valutamarknaden blir att svensk ekonomi Àr opÄlitlig och dÀrmed fortsÀtter kronan att ta stryk.
SĂ€kert ligger det mycket i den analysen. Men förlĂ„t en vanlig dumbom. Varför har vi alls pengar som notoriskt kan skvalpa och vĂ€rdeförsĂ€mras pĂ„ detta sĂ€tt? Inte för att jag vill övergĂ„ till euron, som i första hand Ă€r ett politiskt projekt syftande till att bygga ett Ă€nnu mer centraliserat EU. DĂ€remot önskar jag en krona som vore hĂ„llbar. Ăr det en omöjlig tanke?
Jag har ofta tyckt det Àr nÄgot fundamentalt lurt med en statlig fiatvaluta, alltsÄ pengar utan annat vÀrde Àn graden av politiskt-institutionellt förtroende. Uppenbarligen har vÄrt land vissa problem pÄ det omrÄdet, sett till hur ruskigt svag kronan Àr.
Konstigt att inte partipolitikerna stÄr i kö till nÀrmaste talarstol för att debattera Sveriges kronkollaps, förresten. Det Àr ju snart val och folkets usla köpkraftsutveckling borde vÀl vara hett stoff. Men tydligen icke sÄ. Kass krona sÀgs ju vara fenomenalt för exportindustrin och sÄ vidare... Fast jag bÀr ÀndÄ pÄ en gnagande kÀnsla av att vara blÄst.
En gÄng hade vi faktiskt pengar som representerade ett objektivt, stabilt och garanterat vÀrde: guld.
Idag anses den idén hopplöst knÀpp av de flesta förstÄsigpÄare och vad vet en enkel knegarskribent som jag? Jag vet bara att kronan infördes som svensk valutaenhet 1873 samtidigt med guldmyntfoten, nÄgot som alla utvecklade lÀnder dÄ hade. VÄra kronor kunde lösas in överallt till samma sÀkra vÀrde. Men systemet föll nÀr första vÀrldskriget bröt ut. Mobiliseringen krÀvde en snabb och vÀldig statlig utgiftsexpansion, som stormakterna finansierade genom skenande sedelpressar och förvÀgrad guldinlösen.
Jag har sparat ett gammalt nummer av Ekonomisk Debatt (nr 1/2000) dÀr nationalekonomen Lars Jonung summerar guldmyntfotsÄren fram till 1914 enligt följande:
âDen makroekonomiska utvecklingen i vĂ€rldsekonomin under den klassiska guldmyntfoten framstĂ„r som lyckosam: förhĂ„llandevis hög tillvĂ€xt, stabil prisnivĂ„, lĂ„ga och konstanta rĂ€ntor, globala finansiella marknader som hanterade stora kapitalflöden utan destabiliserande spekulation mot de fasta valutakurserna samt omfattande internationell rörlighet för arbetskraften. Detta var en glansperiod för den liberala ekonomiska vĂ€rldsordningenâ.
KnÀppt?