I valrörelsen 2014 viftade VÀnsterpartiet stridslystet med hammaren och skÀran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades pÄ privata vÀlfÀrdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna mÄste bort som rÀknade hem vinster pÄ vÄrd, skola och omsorg.
Svenska folket var mÄttligt entusiastiska över budskapet. VÀnsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stÄ och stampa pÄ samma usla vÀljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgÄngar lyckades ÀndÄ Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.
Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i tÀten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.
Jonas Sjöstedt borde skicka ett fÄng röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistÄnd gav ju VÀnsterpartiet stÀrkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfrÄga till faktisk regeringspolitik.
Outgrundliga Àro Herrens vÀgar, heter det ibland om Gud nÀr han prövar vÄr tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skÀl att sÀga samma sak om Alliansens vÀgar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods trÀligaste huvudvÀrkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang pÄ bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.
Likt en ideologisk dödsattest pÄ den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjÀlkvÀvning av enskilda vÀlfÀrdsaktörer medelst vinstbegrÀnsningar.
PÄ söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och VÀnsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till vÄren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.
Dock blir det ÀndÄ svÄrt att vrida tiden ur led till 1968 Ärs radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vÀnsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis mÀrke. Och det lÀr inte materialiseras nÄgon sÄdan majoritet efter valet 2018 heller.
Dels finns nyktert tÀnkande socialdemokrater som bara vill komma ur elÀndet. Exempelvis annonserade socialförsÀkringsminister Annika StrandhÀll i helgen att hon inte önskar nÄgot förödande vinsttak i sjukvÄrden. Dels lÀr knappast svenska folket acceptera en statligt Ätermonopoliserad vÀlfÀrd med utrotad valfrihet.
Problemet med hela detta trista spektakel, vilket bÄde Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha slÀppt lös, Àr att massor av onödig oro och osÀkerhet skapats bland Sveriges vÀlfÀrdsföretagare.
Utan dem skulle vÀlfÀrdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmÄgan vissnare och kvaliteten sÀmre. Vinst Àr generellt att betrakta som ett kvitto pÄ vÀlskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.
MarknadsmÀssighet Àr ocksÄ vÀldigt bra för att slÄ ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol Àr dÀremot ett Sisyfosarbete att fÄ effektiv ordning pÄ.
Det Àr inte vinster i vÀlfÀrden som mÄste begrÀnsas och stoppas, utan VÀnsterpartiets vidskepelser som tillÄtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.