"Jag tror inte det går att åstadkomma någonting alls med politik egentligen", sa Svenska Akademiens Horace Engdahl på Bokmässan förra året. Vore det alldeles förvånande om liknande funderingar börjat gnaga inom MP:s hårt prövade medlemskader?
Det är ett slokande maskrosparti som denna fredag samlas till kongress i Linköping. Av glädjen från hösten 2014 över att äntligen få ta steget in i regeringskretsen och göra politisk verkstad av de gröna drömmarna, kan inte mycket återstå med tanke på resultatet.
Som juniorpartner till det dominerande S fanns nog insikten att ett litet parti måste tvingas till en del jobbiga kompromisser. Men att konfrontationen med verkligheten skulle bli så smärtsam?
Vattenfalls brunkol, Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, vapenexporten, Nato, försvarsbudgeten, migrationspolitiken... Det har varit en enda lång Golgatavandring av bittra reträtter och svikna löften i hjärtefrågor.
Växlingen från den invanda oppositionsrollen gjorde snabbt svagheterna uppenbara. Språkröret Gustav Fridolin, det en gång så lovande unga stjärnskottet, snackade i kaxigt övermod om att fixa skolan på hundra dagar och har ännu inte levererat. Den forne gunstlingen håller numera en låg profil efter den omskakande krisen med Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier.
I motsats till den av besvikelsens missnöje ansatte Fridolin, har det nya språkröret Isabella Lövin klarat sig bättre både utåt och internt. Dock har hennes konkreta framgångar varit lätträknade, klimatlagen har exempelvis mest en symbolisk karaktär och lär näppeligen få massorna att jubla.
Turbulent har det också varit i riksdagsgruppen där fyra ledamöter bildat en oppositionsfront mot de ständiga eftergifternas svårsmälta kurs. Upprorsstämningen märks även i den till kongressen lanserade alternativa partistyrelselistan, med krav på mer renlärigt folk vid rodret än de av etablissemangsmakten komprometterade topparna som statsråden Alice Bah Kuhnke och Per Bolund.
Den kuppen lär dock ha begränsade möjligheter att lyckas, eftersom kongressombuden hålls i stramare tyglar än förr om åren då det ofta blev vilda vä(n)stern och allt kunde hända.
Men rebellerna har ett tungt argument för sin frustration över sakernas tillstånd som inte kan dribblas bort - den blödande väljarflykten. Opinionssiffrorna har dalat till så låga nivåer att riksdagsspärrens lieman flåsar i nacken. De aktuella oddsen inför valet 2018 från Unibet visar symptomatiskt att sannolikheten är större att partiet åker ur parlamentet än klarar sig kvar. "En passande liknelse är väl att det ser kolsvart ut för MP just nu", säger spelbolagets Henrik Holm.
Men MP-ledningen visar inga tecken på att vilja släppa greppet om taburetterna, envist besluten som den är att bevisa sin regeringsduglighet come hell or high water - vilket i detta fall betyder att inte bråka utan sitta hyggligt stilla i S-båten till nästan vilket pris som helst.
För ett parti djupt präglat av idealistisk aktivism, systemkritik och grönromantisk utopism måste det bland åtskilliga gräsrötter kännas som att auktionera ut sin själ. Stämmer de under helgens kongress upp i samma låt som Monica Zetterlund sjöng i HasseåTages revy "Svea Hund" är det förståeligt: "Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?"