Malmö, Östersund och Örebro. I år är de Mellostäder, det vill säga kommuner som står värd för årets Melodifestival. Ikväll drar cirkusen igång med en första deltävling i Göteborg. Fem veckor senare går finalen i Solna och för de artister som precis snubblade på målsnöret går andra chansen veckan innan. Trots notan för kalaset med ballonger och konfetti på 2-2,5 miljoner skattekronor, köar politiker för att få just sin kommun utsedd till Mellostad. Och nej, de får inte tillbaka pengarna på PR, för festivalen ger inte så mycket tillbaka. Istället pratar kommunalråden om att det är till glädje för de egna kommuninvånarna. Ändå toppas listan över schlagerstäder av Göteborg, Malmö och Stockholm. Kommuner som har gott om andra nöjesutbud att tillfredsställa sin befolkning med.
Personligen hör jag till dem som övergivit jippot. Det var bättre förr - faktiskt. En tävling, en gång om året, med ett starkt startfält av idel schlagers. Nu är konceptet urvattnat med sex program som rymmer allt från brölrock till dansband via tuggummipop och Sean Banan. Nämnda artist är förstås godis för den yngre publiken, för det är så med Mello nu för tiden: den ska ha något för alla. För alla (nästan) kollar på festivalen. Enligt Dagens Samhälle som granskat musikfesten är 66 av de 100 mest sedda programmen på SVT sedan 2005 en deltävling eller final i Melodifestivalen alternativt Eurovision Song Contest, där den svenska vinnaren deltar. Den mest förutsägbara snackisen vid fikabordet under måndagar i februari och mars.
Suck.
Kan 3,5 miljoner tittare ha fel? Absolut. Det har gått en obehaglig inflation i Mello som gör att artister som varit med för många gånger och tittare som egentligen hellre vill göra något annat, tvingas delta i detta obligatoriska spektakel år ut och år in. Mello har blivit så stort att det måste genuscertifieras. Den manliga dominansen bland låtskrivarna är för stor, hävdar föreningen Jämställd festival. Suck igen.
Kanske har tjejerna något bättre för sig? Den här har det i alla fall.