Festen i den breda mitten är definitivt över. På bara ett år har stödet för Centerpartiet halverats. Raset dokumenteras i DN/Ipsos majmätning – från tio procent i juni 2021 till fem procent i dagsläget (24/5).
Även förtroendet för partiledaren Annie Lööf har närapå kluvits. Från 41 procent i samband med förra riksdagsvalet till 25 procent i april. Som om det inte vore nog har flera unga och tunga centernamn lämnat rikspolitiken på senare år, däribland riksdagsledamöterna Emil Källström, Kristina Yngwe och Magnus Ek.
Sverigedemokraternas intåg och det allmänpolitiska klimatet i väst har ställt nya krav på värderingsstyrd politik. Det finns en för svensk politik relativt ny väljargrupp, som är marknadsliberal, men som inte förespråkar hårdare tag-linjen när det kommer till kriminalitet och invandring. Unga storstadsväljare, varav många kvinnor, som handlar med aktier och föraktar SD.
Centerpartiet är ovanligt välanpassat till den nya politiska verkligheten. Tillskottet av nya väljare efter Alliansens kollaps pekade till en början på detta. Den ovan nämnda väljargruppen är inte enorm – å andra sidan har partiet inte varit stort sedan Thorbjörn Fälldins dagar. I valet 1973 kammade centern hem drygt 25 procent av väljarstödet. Sedan dess har det kanat raka vägen neråt. Med andra ord, man tager vad man haver.
Centerpartiet har en unik position i riksdagen. De sitter på de avgörande mandaten och har de facto bestämt vem som blivit statsminister de senaste omröstningarna. Så även vad gäller budgetomröstningar. I valet 2022 står de inför samma dilemma.
Ändå har partiet inte lyckats med att förvalta sin vågmästarroll väl. I stället har Annie Lööf skapat en bild av sig själv som en kronisk nejsägare. En som inte har realistiska principer, en som inte kan förmedla till väljarna vad partiet vill åstadkomma och varför just de skulle vara bäst på att åstadkomma det. En sådan attityd går inte hem hos väljarna. Fråga bara Liberalerna.
Än hinner mycket hända innan valet. Oavsett hur det går har Centerpartiet all anledning att sätta sig ner och fundera på vilken roll inom svensk politik de vill spela. Blockpolitiken är inte död och det kommer inte gå att isolera ytterkanterna, hur gärna partiledningen skulle vilja det. Vill man vara en grön, liberal röst måste man vara ödmjuk inför det faktum att den inte kommer att ljuda högst. Åtminstone inte i Sverige.