I boken ”Herbert Tingstens sista dagar” (2013) kategoriserar författaren Per Wirtén DN:s legendariske chefredaktörs (1946-1959) ledare om kalla kriget i tre återkommande ämnen: ”angreppen mot olika slags neutralism och tredje ståndpunkter bland både intellektuella och politiker, önskemålet om att Sverige skulle anslutas till Atlantpakten och så småningom också kampanjen för svenska atomvapen”.
Nåja, argumentation för det sistnämnda hör väl inte till vanligheterna men i övrigt står sig politikområdena mycket väl in i våra dagar. Neutraliteten har ersatts av begreppet militär alliansfrihet – som alltjämt används av svensk politiks vänsterblock, men klingar alltmer ihåligt. Sverige är på intet sätt alliansfritt. Vi är medlemmar i den europeiska unionen, vi ingår i ett nordiskt försvarssamarbete, vi deltar i militära insatser utomlands och vår samverkan med Nato fördjupas allt mer. Nu senast genom att regeringspartierna godkänt värdlandsavtalet med nämnda försvarsallians.
Så alliansfritt? Nej, det kan man inte längre påstå. Hade då Tingsten varit nöjd med den svenska utvecklingen på det här området, om han levt i dag (han avled på annandagen 1973). Förmodligen inte. Visserligen rör sig Sverige i rätt riktning, men det går oändligt långsamt. Redan 1948 utvecklade chefredaktören sin önskan om anslutning till Atlantpakten (Nato) ”till en ihärdig kampanj” som fortsatte i flera år framåt trots att DN stod ganska allena i sin ståndpunkt.
Herbert Tingesten anammade kvickt idéerna om denna västallians som hade börjat diskuteras i Europa kort efter andra världskrigets slut. Redan 1948 ansåg han att det var dags att ta ställning, att fortsatt fred och frihet krävde samarbete. Tingsten trodde inte att neutraliteten skulle rädda Sverige en gång till, nu måste en ”fredsfront” skapas.
Argumentationen liknar mycket den som används i dag. I en intervju med Mikael Homström i DN (29/2) säger James Townsend, statssekreterare i USA:s försvarsdepartement, att USA ser Sverige som en ”byggsten i den starka muren” mot ett allt mer hotfullt Ryssland. Townsend menar att brännpunkten för Sverige är ”närmare er och balterna än under kalla kriget”. Vilket slutmål president Putin har är okänt, men de ryska aktionerna i Georgien, Ukraina och nu Syrien visar att han är villig att göra saker som ”vi trodde tillhörde det förflutna”. Townsend påminner om att Sverige redan drabbats av den ryska aggressiviteten: ”bombplan som övat attacker mot er, flygplan som flyger utan transpondrar eller kränker luftrummet”.
Precis. Lika lite som Tingsten trodde att neutraliteten skulle skydda Sverige i slutet på 1940-talet, kommer alliansfriheten hjälpa oss på 2010-talet den dagen Ryssland eller någon annan anfaller. Vårt internationella engagemang har blivit starkare, vilket är rätt och ett styrkebesked för vårt land. Samtidigt är vår försvarsförmåga svag och Ryssland verkar inte särskilt hämmat av Sveriges "militära alliansfrihet".
Så man undrar hur länge Natomotståndarna ska hålla fast vid att vi är säkrare utanför än innanför skyddsmuren. Argumenten börjar helt klart tryta, och ersätts av mytbildning och falska påståenden om exempelvis det aktuella värdlandsavtalet. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt personifierar motståndet med sina alarmistiska påståenden om vad som kommer att ske om Sverige går med i Nato. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (13/1 -15) påstod han att bara själva medlemskapet skulle öka spänningarna och upprustningen av Europa. Därför borde Sverige förbli alliansfritt (men gärna fördjupa försvarssamarbetet med Finland) och inte ”bli del av någon kärnvapenallians”.
”Värdlandsavtalet kommer att uppfattas i vår omvärld som ett steg på vägen mot fullt Natomedlemskap”, skrev vänsterledaren då. Sjöstedt drar inte fler slutsatser kring avtalet, som nu blivit ett faktum sedan S-MP-regeringen godkänt det.
Men inte utan knorrande. Miljöpartiet har än en gång visat prov på sin enorma uppoffringsvilja för att behålla sin regeringsposition. Ett närmande till Nato strider mot miljöpartistiska pacifistiska grundinställning (så gjorde även de ökade anslagen till det svenska försvaret). Sex av partiets mest namnkunniga och bångstyriga medlemmar, däribland riksdagsledamöterna Carl Schlyter och Annika Lillemets från Linköping och f d språkröret Per Gahrton, skrev en varningstext mot avtalet på Aftonbladets debattsida (19/2). Nato vilar på ”kärnvapenavskräckning”, menade miljöpartisterna, vilket de menar är ”oförenligt med en feministisk utrikespolitik och dess strävan efter en total avveckling av alla kärnvapen”. De krävde ett ”uttryckligt förbud” mot kärnvapen på svensk mark i avtalet.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) stod emot trycket under en tid, och försäkrade att värdlandsavtalet med Nato absolut inte skulle betyda att Sverige behövde husera några kärnvapen. Inför försvarskonferensen Folk & Försvar i början på januari sade han att såg ”rätt så allvarligt på att det med sådan intensitet sprids myter, lögner och rena felaktigheter”. En sådan myt ”som drivits väldigt hårt”, enligt försvarsministern, är ”att vi genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring i Sverige. Det är ju helt fel” (DN 10/1).
Helt fel. Ändå har Hultqvist och regeringen nu gått alarmisterna till mötes och skrivit in i propositionen om avtalet att kärnvapen inte får tas in i Sverige samt att avtalet med Nato inte ändrar den svenska alliansfriheten (Ekot 26/2).
Hultqvist bedömde väl till slut att kompromissen var ett mindre pris att betala för att få värdlandsavtalet på plats, innebärande att Sverige snabbare kan ge och ta emot militärt stöd. Snabbhet ska inte underskattas i dagens konfliktfyllda värld.
Statssekreterare James Townsend är artigt förstående inför att Sverige måste bestämma själv ”i sin egen takt”, men säger att ”vi skulle bli jätteglada att ha er vid Natos bord.” Men man undrar vad USA och övriga medlemsländer tänker om Sveriges velighet och naiva fastklamrande vid en alliansfrihet som inte längre finns. Särskilt som det politiska motståndet till stor del vilar på falska uppfattningar – Nato har inte ens några egna kärnvapen, enskilda medlemsländer har men inte Nato som allians.
När Herbert Tingsten förlorat ”slaget om svensk anslutning till Atlantpakten”, som Per Wirtén beskriver det, försökte han istället kombinera svensk alliansfrihet med ställningstagande för väst. ”Han ville helt enkelt att regeringen skulle säga det som alla redan visste: att Sverige räknade med hjälp från Atlantpakten vid ett eventuellt krig, redan samarbetade med dem och betraktade Sovjetunionen som den naturliga fienden”.
Det är ett halvt sekel sedan Tingsten satte pränt på sina tankar. Han skulle, med rätta, vara frustrerad över att vi inte kommit längre, särskilt med tanke på det otrygga säkerhetsläget i världen. Han vore inte ensam. Det är dags att Sverige blir fullvärdig medlem i Nato.